Om politikens Stockholmsfixering

I VK skriver den politiska chefredaktören Ola Nordebo om den politiska mediebevakningens fixering vid Stockholm. I det han skriver är jag helt enig. Det som kallas en bevakning av nationell politik är nästan alltid en bevakning av vad som sker på den politiska scenen i Stockholm. Lokala frågor, som trafikfrågor, i Stockholm behandlas som om de vore rikspolitik. Men Stockholm är trots allt en liten och ganska speciell del av Sverige.

Dagen innan Nordebos text publiceras i VK blev jag uppringd av en av Vänsterpartiets mediaansvariga.

-Kan du göra en intervju om partiets miljöpolitik med SVT? undrade han.

-Javisst, svarade jag.

-Var är du?

-I Umeå.

-Då går det inte, de måste ha någon i Stockholm. De har redan sagt nej till Wiwi eftersom hon är i Göteborg.

Så kan det gå till. SVTs nyheter kan inte intervjua någon utanför Stockholm för ett nyhetsinslag. Inte ens i Göteborg eller Umeå där SVT har stora kompetenta redaktioner. Det säger något om den politiska bevakningens fixering vid Stockholm och därmed vid Stockholmspolitiker. Jag vet inte hur många möjligheter att medverka i riksmedia som jag har sagt nej till denna valrörelse för att jag är i Västerbotten, inte i Stockholm.

Denna Stockholmsfixering får många konsekvenser. Stockholm blir norm för det politiska samtalet. Det som sker utanför Stockholm, inte minst i Norrland, beskrivs ofta som något halvt exotiskt. Men Stockholm är en speciell del av Sverige. Det är den del av landet där folk tjänar mest pengar och där det knappt finns någon industri kvar. I Stockholms läns valkrests sympatiserar, enligt SCB, 47 % av väljarna med moderaterna, i Västerbotten är samma siffra runt 15 %. Detta påverkar förstås den politiska bevakningens verklighetsbild.

Även Nordebos eget inlägg i VK är ett exempel på att vi lever i olika politiska världar. DN och SvD har betydligt mer trångsynta ledarsidor än VK. Även den politiska nyhetsbevakningen i en tidning som DN är mer politiserad med borgerlig slagsida än i våra lokal medier. I Stockholm saknas en morgontidning kopplad till arbetarrörelsen. Mediaklimatet i huvudstaden är kompakt borgerligt och vi får alla ta del av denna speciella bild av Sverige som påstås vara ”nationell”.

Hur ska vi då göra för att få en mer nyanserad medial bild av politiken i Sverige ? Det saknas nog enkla lösningar. Ensidig anpassning till medierna i Stockholm kan knappast vara receptet. Närvaro med egna reportar i flera delar av landet för de media som aspirerar på att vara nationella borde vara en självklarhet.

2 reaktion på “Om politikens Stockholmsfixering

  1. Jag har bott i Umeå i 28 år men bodde dessförinnan i Stockholm i 29 år. Tycker nog att stockholmarna är lite nedlåtande visavi övriga Sverige. Inte bara på det klassiska och ömsesidigt humoristiska sättet utan också på det aningslösa sätt som uppstår genom att man oftast inte bott på andra ställen i landet. Moderaten Axén var hemsk på sin tid i att skryta (fjäska) över stockholmarnas (och därmed sig själv) kreativitet och kunskap. Sant är väl att många ambitiösa personer tar sig hit från övriga landet men begåvingsåterväxten är väl ändå störst utanför AB-länet där flest svenskar föds.

  2. Fenomenet du beskriver är nog inte unikt för Sverige, och jag tror inte det egentligen har med Stockholm eller geografi att göra. Det är nog, som nästan alla andra samhällsfenomen, en fråga om klass och ekonomisk styrka. Så länge vi har ett samhällssystem som bygger på kapitalism (även om vi i Sverige filat ner lite av de vassaste hörnen på denna ideologi), så måste vi acceptera att makt, inklusive makt över media, kommer att utövas av dem som “äger produktionsmedlen” (om jag får uttrycka mig en smula gammalmodigt). Om vi vill bli av med Stockholmsfixeringen du talar om, så måste vi nog begrunda en ganska radikal omfördelning av resurser i vårt land, och även det ekonomiska system som idag ger upphov till de ojämnlikheter, av vilka Stockholmsfixeringen bara är ett symtom.

Kommentera