Från Muminlandet till Saimaa

Sista semesterdagarna innan valet. Vi började med ett besök på Muminlandet utanför Nådendal. Det var bättre än väntat. Där rådde en lugn stämning trots att det var många besökare. Muminlandet är bra för små barn som inte behöver så mycket action. En förutsättning är nog också att man är bekant med Muminfigurerna och historierna om dem. För våra barn var det en fullträff, inte minst att få träffa muminfigurerna ”på riktigt” som barnen upplevde det. För dem är Muminlandet utan tvekan platsen där Mumin faktisk bor. Extra plus för att det finns en badplats inne på parken där man kan hämta nya krafter. Enda problemet är att sonen verkade bli kär i snorkfröken som han hade svårt att lämna. Nådendal har en charmig äldre stadsdel med trähus och havet med skärgården runtomkring.

Det var många år sedan jag var i Åbo senast. Staden har sin charm med en hel del äldre bebyggelse, ån tvärs igenom staden, saluhall och torghandel full med lokala produkter. På kvällen åt vi på restaurangen Mami. Det var mycket bra, det är längesedan jag blev så positivt överraskad av en restaurang. Mami har en ganska kort matsedel, men allt känns uttänkt och vällagat. Inte minst var de duktiga på grönsaker. Klassiskt finskt blandas med internationella influenser. En egen öl hade de också.

Sedan har vi korsat södra Finland och är nu i Eskos stuga vid Saimaas strand. Här är mycket vackert och som jag trodde ligger bastun precis vid sjön. För säkerhets skull har Esko en bastu till, ”för vintern” uppe i huset. Till kvällens ”fiskbröd” blev det förstås en del politiska diskussioner om skandalerna med partibidrag och finansiering av kandidater i finsk politik och om att de gröna sitter kvar i en regering som bygger ny kärnkraft. Lite historia blev det också. Jag frågade om de ”skogsfinnar” som vägrade delta i fortsättningskriget mot Sovjet 1941 då Finland gick med i Hitlers fälttåg österut. De flydde till skogs och avrättades om de hittades. Esko berättade att även många soldater vägrade slåss efter att Finland hade återtagit de områden som Sovjet hade tilltvingat sig i samband med vinterkriget. De ville inte delta i ett anfallskrig med Tyskland som allierade. Hundratals av dem avrättades för det. Det handlade inte om de kända organiserade kommunisterna, de satt i fångläger under kriget. Jag kände inte till den historien. Finlands 1900-tal är så mycket brutalare än Sveriges.

Inne i Puumala ligger, som i alla orter, gravarna från dem som stupade under vinter- och fortsättningskrigen bredvid kyrkan. Där fanns också ett monument över stupade vita i inbördeskriget 1918. De röda som dödades under, eller de omkring 20 000 röda som mördades efter, det kriget fick inga sådana monument eller gravar. Inte heller fick de som 1941 vägrade gå över den finska gränsen vidare in i Sovjet någon ”hjältegrav”. Man kan förstå att Finland fortfarande brottas med sin historia.

Det blir inte så mycket mer bloggande härifrån. En storm slog ut det mesta av internetkommunikationen i området för någon dag sedan.

4 reaktion på “Från Muminlandet till Saimaa

  1. Lustigt, jag läser just om Väinö Linnas Okänd soldat. Finlands mest lästa bok enligt bokomslaget. En antikrigsroman. Håller med om att det är svårt att fatta Finlands alla politiska och militära turer under 1900-talets första hälft.

  2. Jag läste Okänd soldat av Väinö Linna på 80-talet, som är en roman från det olyckliga finska fortsättningskriget åren 1941-1944.
    Jag vill även rekommendera hans Findländska epos, ” Högt bland Saarijärvis moar”, ”Upp trälar” och han avslutar triologin med ” Söner av ett folk” Triologin är ett kraftprov. Han skildrar de motstridiga tendenserna i detta mellankrigstidens Finland.
    Väinö var en finsk arbetare och frontsoldat som sedan blev en stor författare.

    Tack Jonas för att du påminner oss om vårt broderlands historia.

  3. Pingback: Intervjuad av persisk närradio om valet « Jöran Fagerlund

  4. Jag har på känn att Jonas’ finske vän behagat skämta en smula. Han berättar bloddrypande historier om Finlands förflutna, medveten om att svenskarna ofta har mycket grumliga kunskaper om sitt östra grannland och därför kan tro nästan vilka skrönor som helst.

    Sanningen är dock lite annorlunda. Det avrättades folk i Finland under kriget, precis som i alla andra krigförande länder. Men att ”hundratals” soldater skulle ha skjutits för att de inte ville delta i ett ”anfallskrig” på Tysklands sida eller för att de vägrade överskrida den gamla gränsen 1941 – det är inte sant.

    I en bok från 2008, ”Teloitettu totuus” (Den avrättade sanningen) går en rad forskare metodiskt igenom de drygt 500 personer som avrättades i Finland under kriget. Över 400 av dessa var sovjetiska medborgare. Det var spioner och sabotörer – individer som man i alla krigförande länder gjorde processen kort med.

    Enligt boken avrättades också 85 finländska medborgare, civila och soldater, av olika skäl. Bland dem finns flera vanliga mördare – dödsdomar gavs under krigsåren också för vanliga brott – samt spioner och agenter. Kanske en och annan ”skogsgardist” (den gängse beteckningen på män som inte ville delta i kriget och därför ”gick under jorden”) också sköts, men det torde nog ha skett i samband med att de gjorde motstånd eller sökte fly. De absolut flesta skogsgardister och andra krigsmotståndare som greps sattes i fängsligt förvar. Dit hörde bland annat författare och vänsteraktivisterna Hella Wuolijoki, Arvo Turtiainen, Jarno Pennanen och Raoul Palmgren, som alla dömdes till tukthusstraff.

    De flesta avrättningarna av soldater skedde under krigets sista månader, sommaren 1944, då Finlands försvar var nära att kollapsa under den sovjetiska offensiven. Ovannämda bok nämnder 47 soldater, som avrättades på grund av desertering, feghet eller ordervägran. (Och de här 47 ingår alltså i den ovannämnda helhetssiffran 85 avrättade.) Dessutom ska 13 desertörer ha skjutits redan vid fronten.

    Ämnet diskuterades mycket i Finland för några år sedan. Historikern Heikki Ylikangas, känd för bland annat sin lysande bok om striden om Tammerfors år 1918, menar att över 200 desertörer ska ha skjutits sommaren 1944 och sedan bokförts som antingen stupade eller saknade. Men de flesta andra historiker anser att Ylikangas’ siffror är överdrivna, och ”Teloitettu totuus” tillkom delvis just för att bemöta hans uppgifter.

    Vad gäller de röda som stupade eller avrättades år 1918, kunde Jonas gärna ha tillagt att de minsann också fått sina monument – fast lite senare än sina besegrare. På många kyrkogårdar i Finland finns minnesmärken över ”dem som föll för sin övertygelse”, och det har avtäckts monument också på avrättningsplatser och på ställen där fångläger var inrättade. Här är de minnesmärket över de stupade rödgardisterna i min gamla hemstad Tammerfors, avtäckt redan 1941. Tack vare vinterkriget hade det blivit möjligt att uppföra sådana monument, indelningen i röda och vita hade mist sin betydelse.

    http://www.tampere.fi/ekstrat/taidemuseo/patsaat/hietaiso.htm

    Gunnar och Gunilla: Ja, Väinö Linna var en gudabenådad berättare, men han var tyvärr inte historiker. Jag har i en tråd på Flashbacks forum skrivit lite om ämnet, bland annat om en rad ganska nya böcker där Linnas historiesyn kritiseras. De här böckerna är naturligtvis helt okända för icke finskkunniga.

    https://www.flashback.org/t1769048

    Slutligen vill jag påpeka att Saimaa heter Saimen på svenska.
    Tack för en i övrigt bra bloggpost, som jag dessvärre stötte på först tre år senare!

Kommentera