Weekendresa eller välfärdsstat?

Ska Sverige bli ett i raden av länder där många hamnar utanför välfärden? Ett land där massarbetslösheten biter sig fast oavsett konjunktur. Ett land där den generella välfärden i praktiken har ersätts av grundtrygghet för dem med låga inkomster och privata försäkringar för dem som tjänar bättre. Ett land där den offentliga skolan och vården har blivit så dålig att de med medel ser sig om efter privata alternativ för sig och sina familjer. Ett land där klasskillnaderna har dragit iväg och där arbetarbarn nästan aldrig möter överklassbarn. Svaret ges den 19 september när Sverige går till riksdagsval.

Det finns två sidor av Sveriges samhällsutveckling efter snart fyra år med borgerlig regering och politik. Klassklyftorna har ökat, fler är fattiga, köerna till socialkontoren fylls på. Statistiken på området talar sitt entydiga språk. Bland de nya fattiga märks de som står utanför arbetsmarknaden, många av dem unga eller flyktingarna och pensionärerna med låga pensioner. Det är grupper som knappt hörs i den politiska debatt som har den välmående medelklassen i Stockholm som norm och utgångspunkt. Glesbygdsborna, flyktingarna, de unga arbetslösa eller de långtidssjuka är i bästa fall föremål för debatt, men deras egna röster hörs sällan.

Kommuner och landsting drar ner på sin service för att klara ekonomin. Ersättningen vid arbetslöshet är så låg att det är svårt att klara sig på den. Svårt sjuka människor mister sin sjukersättning. Fackföreningsrörelsen är försvagad och på defensiven. Hundratusentals medlemmar lämnade facket och A-kassan när den borgerliga regeringen gjorde det för dyrt att vara med. Nu är fackföreningsrörelsen stukad av medlemsras och EUs Lavaldom. Idag får den föra en defensiv kamp för att inte medlemmar med fasta jobb ska sparkas för att sedan komma tillbaks till sin gamla arbetsplats utan anställningstrygghet via ett bemanningsföretag. I det tomrum som en försvagad fackförening lämnar efter sig växer en ny arbetsmarknad fram med otrygghet, tillfälliga anställningar och löntagare som får ta vad de får utan att våga opponera sig.

Men det finns en annan sida. Vinnarnas sida. En värld där man funderar över ny bil, nytt kök eller en ny utlandsresa. Inkomstskatten har sänkts med mer än 70 miljarder. Även andra skatter har sänkts eller tagits bort. Bland dem med trygga jobb, villa och höga inkomster finns vinnarna. De märker inte mycket av krisen, de får betydligt mer kvar i plånboken när skatten är betald. De har inte bara fått lägre skatt, av de andra skattebetalarna bjuds de på subventionerad hemhjälp via skatteavdrag om de så önskar. De behöver knappt möta förlorarna i ett land där segregationen i boende och utbildning är större än på mycket länge. Sannolikt är vinnarna, om man bara räknar i kronor och ören, i majoritet. Men bland dem med vanliga inkomster är vinsten mycket måttlig, det är de riktigt rika som drar ifrån.

Valet kommer att stå om vinnarna. Det är de som är flest, de som måste övertygas, de som avgör hur det går. Är de beredda att bidra till en bättre A-kassa, stöd till kommuner, en sjukförsäkring som inte överger svårt sjuka och kraftfulla gröna investeringar i järnväg, nya energisnåla bostäder och ren energi för att få folk i arbete? Svaret är inte givet. Även om den rödgröna oppositionen har varit mycket försiktig med att föreslå höjd inkomstskatt så kommer många i den riktigt välmående medelklassen att få betala lite mer i skatt för huset, bilåkandet och förmögenheten med en ny regering. Det kan bli några tusenlappar per år. Kanske en inställd weekendresa till Barcelona. Är välfärdsstaten värd det? Det kan bli den fråga som avgör valet. Svaret är långt ifrån givet, det är lätt att sänka skatterna men impopulärt att höja dem igen. I den borgerliga argumentationen beskrivs ”de som inte arbetar” närmast som parasiter som medelklassen tvingas släpa på. Genom demagogin där förlorarna blir ”de andra” och ”de tärande” speglas människosynen.

Vad avgör frågans svar? Till en del är det förstås den välmående medelklassens egna liv och erfarenheter. När deras egna ungdomar om några veckor sjunger ”den blomstertid nu kommer” och går ut gymnasiet så går även många av dem rakt ut i arbetslöshet. Medelklassens egna föräldrar kan ha svårt att klara sig på sänkta pensioner och med högre skatt än arbetande. Många känner någon vän eller granne som fick mattan undandragen under fötterna vid arbetslöshet eller sjukdom. Kanske inser tillräckligt många av vinnarna att vi alla vinner på ett tryggare och mer jämlikt samhälle med generell välfärd som omfattar alla. Kanske vill vi ändå ha ett solidariskt samhälle eftersom vi tycker att solidaritet och jämlikhet trots allt är något bra. Kanske, men det är långt ifrån säkert. Kanske är weekendresan till Barcelona viktigare. Kanske har avståndet till ”de andra” redan blivit för stort.

När en viss punkt passeras är det svårt att hitta tillbaks igen. När utbildning handlar om att hitta en bra privat skola för sina egna barn, inte kräva bra utbildning för alla, så har egenintresset tagit över allmänintresset. När socialförsäkringar har blivit så dåliga att de inte skyddar längre, då tar man en egen försäkring för att få trygghet. Men varför ska man då betala till det allmänna? När det vanliga pensionssystemet ger så lite i pension att man bara måste ha ett dyrt privat pensionssparande för att få ett bra liv som äldre så vill man inte ha höjd skatt, inte ens för att förbättra för pensionärerna.

Är vi där redan? Jag vet inte. Men jag vet helt säkert att vi kommer att vara där om vi får fyra ytterligare år med en borgerlig regering. Då kommer vi definitivt att ha lämnat en nordisk samhällsmodell med mindre klyftor, starka fackföreningar, generell välfärd och en väl utbyggd offentlig sektor bakom oss. Då kommer det att vara mycket svårt att vända utvecklingen oavsett vilken regering vi får.

Men ännu har vi chansen, ännu kan utvecklingen vändas. Men det är vinnarna, medelklassen med sitt på det torra, som har avgörandet i sin hand. Välfärdsstat eller weekendresa till Barcelona? det är frågan.

9 reaktion på “Weekendresa eller välfärdsstat?

  1. Hur det går i valet är ju intressant men inte leder väl det per automatik till minskade klassklyftor? Inkomstklyftorna har ökat markant de senaste 20 åren – under röd-grönt styre. SJ och andra verk har bolagiserats. Vi har privata dagis i stor utsträckning och kompletterande privata arbetslöshets- och vårdförsäkringar. ”Ska Sverige bli ett i raden av länder där många hamnar utanför välfärden?” frågar du. Är vi inte redan där? undrar jag.

    Visst gör det skillnad om det röd-gröna blocket vinner valet. Men borde ni inte vara lite självkritiska och fråga er hur vi har hamnat där vi är i dag?

  2. Hej Lars,
    Visst har klyftorna ökat även under förra s-regeringen. Någon gång på tidigt 80-tal vände utvecklingen om jag inte minns fel. Skillnaden är delvis att den regering vi har nu förstör några av välfärdsstatens grunder som våra socialförsäkringar och fackföreningarnas styrka. Det förstör själva basen för välfärdsbygget.
    Jämför förslaget till vårbudget för de rödgröna med alliansen, skillnaden i fördelningsprofil är mycket stor,

    mvh

    Jonas

  3. Jag är väl medveten om skillnaderna i de lagda budgetarna. Där finns satsningar på arbetslösa och infrastruktur m.m, m.m och det är ju bra.

    Någon självanalys om vad som har lett fram till dagens situation ser jag däremot tyvärr inte alls.

    Jag läste en insändare i lokalpressen för en tid sedan från en socialdemokratisk riksdagsledamot som anklagade den borgerliga regeringen för att ha rustat ner järnvägsunderhållet – och därmed ha orsakat vinterns tågkaos. Ett häpnadsväckande påstående, anser jag.

    Processen med att bolagisera de statliga verken såsom SJ inleddes ju under socialdemokratiskt styre, med stöd från Vänsterpartiet och Miljöpartiet om jag inte minns fel. Samma sak med avregleringen av elmarknaden som har lett till rejält högre elkostnader för konsumenterna.

    Att man har positiva förändringsförslag i vårbudgeten är som sagt bra, men hur ser man egentligen på den egna tidigare förda politiken? Där saknas helt självkritik, vad jag har kunnat se.

    Lite perspektiv på vad man själv har åstadkommit vore klädsamt, tycker i vart fall jag.

  4. Ps. Bara för att förtydliga. Det är möjligt att jag pekar finger åt fel parti men nog hade väl Vänsterpartiet ett och annat med de tidigare S-regeringarnas politik att göra?

  5. Visst står vi inför ett vägskäl i höstens val och visst har utvecklingen mot ökade klyftor pågått även under S-regeringar med vänsterstöd. Kommunalt är det dock stor skillnad på rödgröna och blåblåa blocket. I Stockholm har de sålt ut en tredjedel av stadens verksamhet, via avknoppning eller entrprenad. Detta har på ett avgörande sätt förändrat styrkeförhållandena. På arbetsmarknaden -inget krav på kollektivavtal i avtalen. På allmänhetens insyn – meddelarfriheten och offentlighetsprincipen gäller inte privat verksamhet. På kvaliteten i omsorgen – det tar längre tid att åtgärda brister i privata entreprenader än i kommundrivna. Förra mandatperioden hade vi totalstopp på privatisering, så nog är det skillnad.

  6. Visst är det skillnad på det rödgröna och borgerliga blocket men det finns tyvärr gott om kommuner styrda av S+V+MP som inte fungerar bra. Min mors hemkommun Karlstad har exempelvis mycket dålig kvalitet på omsorgen och försumbart kvalitetsarbete. Brister åtgärdas överhuvudtaget inte, allra troligast på grund av att man helt enkelt vägrar att se dem.

    Och, när det helt saknas självkritik så är någon förbättring knappast att vänta.

    Jag vill personligen inte ha ett borgerligt styre vare sig på lokal eller nationell nivå, men utan självreflektion och visioner blir ett rödgrönt styre inte heller så mycket att hoppas på i längden.

  7. Ps3. Jag är ledsen men jag undrar även lite över själva valanalysen.

    Du skriver att ”Valet kommer att stå om vinnarna. Det är de som är flest, de som måste övertygas, de som avgör hur det går.”

    Men vinnarna, vilka är de egentligen?

    I stycket innan skriver du att vinnarna är de som har ”trygga jobb, villa och höga inkomster”… ”de har inte bara fått lägre skatt, av de andra skattebetalarna bjuds de på subventionerad hemhjälp via skatteavdrag om de så önskar”.

    Det här får jag tyvärr inte riktigt att gå ihop.

    De med höga inkomster i landet är ju inte flest. Den stora majoriteten (75 procent) tjänar mindre än 29000 kronor i månaden. Genomsnittslönen ligger på ca 27000 kr.

    Är det medelinkomsttagarna som har varit de stora vinnarna på borgarnas skattepolitik och som har bjudits på subventionerad hemhjälp?

    Jag trodde det var främst höginkomsttagarna som hade tjänat på skatteavdragen för hushållsnära tjänster, men de är ju absolut inte flest. De som tjänar 30000 kronor eller mer varje månad utgör bara 25 procent av löntagarna.

    Så, vilka har varit vinnarna på den borgerliga skattepolitiken och vilken grupp är det som måste övertygas? Medelinkomsttagarna eller höginkomsttagarna? 🙂

    Mvh,

  8. Hej Lars,
    Jag känner mig inte manad att försvara den s-politik som fördes förr om åren. Även där finns mycket att vara kritisk emot, däremot är ju alliansen sju resor värre.

    Faktum är ju att även medelinkomsttagare har fått sänkt skatt de senaste åren. De vinner förstås bara en bråkdel av vad de riktigt rika har gjort och en del av skattesänkningen äts upp av ökade utgifter som höjd A-kasseavgift. Men det hindrar inte att även många av dem kan uppleva sig som vinnare på alliansens politik.

Kommentera