Arbetaren i utförsbacke

Jag har länge tyckt att Arbetaren har varit den piggaste av vänstertidningarna (förlåt Flamman). Arbetaren har varit snabba och konsekventa i att skriva om frågor som feminism och klimat. Samtidigt har det funnits en spännande facklig och internationell bevakning. Tidningen har hållit en god journalistisk kvalitet. Den typ av propagandistisk kampjournalistik som dominerar i allt för många vänstertidningar har hört till undantagen. Det är den typen av friserad journalistik som lyfter fram den egna organisationen som gör att jag helst undviker tidningar som Proletären och Offensiv. Jag läser gärna kritisk radikal journalistik, men slutsatserna drar jag helst själv.

Under något år fick jag själv skriva politiska analystexter i Arbetaren. Jag såg det som ett tecken på öppenhet att tidningen bjöd in en skribent som är känd vänsterpartist, inte syndikalist.

Nu skakas Arbetaren, som har fått en ny chefredaktör Mattias Pettersson, av stora konflikter. Flera av tidningens mest kända och respekterade medarbetare som Göran Greider, Anna-Klara Bratt, Jonas Fogelkvist, Andreas Malm, Shora Esmailian och Ulf B Andersson väljer att kliva av. Det blir faktiskt inte många kvar av tidningens mest erkända skribenter. Läs deras kritik i Aftonbladet, den besvaras också i dagens tidning. Bråken på redaktionen vet jag inget om. Men risken är uppenbar att Arbetaren kommer att bli en mindre och smalare tidning som är mer inriktad på att följa SAC som organisation. Jag har stor respekt för många syndikalisters militanta fackliga arbete, men en tidning måste vara bredare än så för att nå ut.

Kanske är det den vanliga sjukan som ofta drabbar partitidningar. Partiet/organisationen vill ha en megafon som den har politisk makt över. Ett redskap för den egna rörelsen. Journalisterna vill vara journalister, oberoende och kritiskt granskande. Partipropaganda brukar dessutom bli både förutsägbar och trist.

Det finns en debatt om att starta en ny större vänstertidning. Jag hoppas att en sådan blir oberoende av partier och organisationer i sitt redaktionella arbete. Förhoppningsvis skulle en sådan tidning rymma just den sorts skribenter som nu väljer att lämna Arbetaren.

läs också: Warlenius, Andrea Doria och kulturbloggen

10 reaktion på “Arbetaren i utförsbacke

  1. Varför förutsätter alla att SAC medlemmar, som är landets olika LS, skulle vilja ha en organisationstidning alá Proletären? Det är inte så! Vi har redan en medlemstidning: Syndikalisten. Tidningen har hittills inte visat några tecken på att gå i den riktningen. Det ända som hänt är att medlemmarna på kongressen röstade för att göra mindre ändringar i tidningens inriktning och att flytta fokus lite MER mot arbetsmarknad och arbetsplatser i själva Arbetaren. Ingen har sagt att något ska bort. Tvärtom. Det kommer troligtvis finnas mer plats för alla möjliga frågor, vinklar och teman i både Arbetaren och i Zenit. SAC är en samling små lokala fackföreningar som lyckats finansiera en väldigt bra vänstertidning i nära hundra år, jag tror inte mycket kommer förändras.

    Personligen anser jag att det tråkigaste är att denna meningslösa affär kommer att drabba de kämpande sektionerna och syndikaten inom SAC värst. Vi har inte samma möjligheter att försvara oss i media som journalister och politiker.

  2. Men är det verkligen en frihetlig Proletären vi har att vänta? De senaste numren tyder inte på det, och jag förstår egentligen inte farhågorna.

    Tidningen har fått en delvis annan inriktning, men det innebär ju inte att den blivit självbespeglande som trotte- och stalinisttidningarna.

  3. Pingback: Bloggare om Arbetaren-debatten « Warlenius

  4. Att Arbetaren skulle smalna av i sin bevakning eller rent intellektuellt är bott en önskedröm från de som nu hoppar av. Genom att agitera mot tidningen försöker de få denna dröm att bli en självuppfyllande profetia. Det borde vara självklart för alla som läser tidningen att den inte hyllar SAC eller att det feministiska perspektivet inte har gått förlorat. Alla människor har ett eget ansvar att tänka kritiskt och inte dras med av strömmen som skapas av kända namn.

  5. Själv skulle jag bra gärna vilja veta vad Esmailian, Greider och Malm vill uppnå med sin debattartikel. Varför går en massa skribenter ihop i samlad tropp för att ta avstånd från en så liten tidning som Arbetaren? Finns det inte viktigare saker att gnälla på? Typisk vänstersekterism, där det är viktigare att markera mot varandra än att slå mot den egentliga fienden.

  6. Jag har läst och uppskattat Arbetaren i många år och blev väldigt bekymrad och oroad över avståndstagandet från tidningen från en lång rad personer (som jag dessutom har stort förtroende för). Jag blev också fundersam över det uppskruvade tonläget och undrade vad artikelförfattarna ville. Ge tidningen en ”nådastöt”? Nu har jag läst tidningen ytterligare ett år sedan dess och upplever den som lika bra, viktig och värdefull som någonsin tidigare. Jag är fortfarande förbryllad!

  7. Pingback: Farväl till Arbetaren « Fogelqvist

Kommentera