Viva Brezjnev – viva Fälldin!

-Åhh, är du från Sverige. Välkommen hit. Ni gav oss alltid stöd under befrielsekampen.

Överallt där jag kommer i Namibia är reaktionen densamma. Sverige ligger högt i kurs. Folk minns Sverige som en vän som aldrig svek under de långa åren av gerillakrig och politisk strid för Namibias frihet.

Det är nästan lite rörande. Själv minns jag hur vi samlade in pengar för Elevförbundets kampanj ”skolböcker till Namibia” när jag var 13 år gammal. Det var en av mina första politiska aktiviteter. Nu har jag träffat personer som har berättat om hur böckerna kom fram och användes av de unga flyktingarna i lägret Kwanza Zul i södra Angola. Där samlades de namibiska flyktingarna i tiotusental. Ibland anfölls de av sydafrikas militär eller av terrorgruppen UNITA. I södra Angola fanns inte bara SWAPO, befrielserörelsen, utan också dess armé PLAN som utkämpade ett långt och blodigt krig för frihet.

SWAPO var beroende av hjälp utifrån. Från Sovjet kom vapen, från Kuba kom soldater som hjälpte till att slå tillbaka sydafrikanerna. Från Sverige kom humanitär hjälp och svenska pengar strömmande in på SWAPOs konton år efter år. De Volvojeepar som SIDA hade skänkt användes inte bara som ambulanser och för civila transporter.

Nu är det annorlunda. Namibiernas besvikelse är tydlig.

-Varför bryr ni er inte längre om oss, vi som är gamla vänner? verkar de vilja säga. När Sverige gick med i EUs Schengenavtal infördes visumtvång mot Namibia. EU, där vi är en del, talade maktspråk mot landet när EU inte fick rovfiska i dess vatten. Sverige har tagit bort det mesta av biståndet. För några år sedan stängdes den svenska ambassaden i Windhoek. Namibierna har ändå valt att ha kvar sin ambassad i Stockholm.

Den svenska utrikespolitiken bedrivs närmast som en enmansföretag av Carl Bildt med den personliga bloggen som viktigaste verktyg. Intresset för Afrika är nästan noll från Bildts sida.

Annat var det förut. När Sverige fick en borgerlig regering i slutet på 70-talet fortsatte stödet till ANC och SWAPO utan avbrott. När representanter från Elevförbundet kom tillbaks från lägren i södra Angola kunde de berätta om hur SWAPOs ungdomar samlades på morgonen för att tacka dem som stödde deras kamp. De stod uppställda på led i skuggan av de stora träden.

-Viva Brezjnev, ropade en ledare och fick samma rop tillbaks från eleverna.

-Viva Castro, skanderades det nästa gång.

-Viva Fälldin, fick samma rungande gensvar.

Det känns längesedan nu.

4 reaktion på “Viva Brezjnev – viva Fälldin!

  1. Jag har nu under påskledigheten sträckläst boken Shahara, som är spännande och genomsyras av ett EU kritiskt förhållningssätt, och som jag hoppas att bokläsare(inte bara vänsterpartister) läser med ett allvar och reflekterar och förhoppningsvis blir påverkad av ditt budskap. Du ger en bra bild över det politiska arbetet inom parlamentet, och jag blir så upprörd under läsningen. Ditt politiska samhällsengagemang för de svaga och utsatta är starkt i boken, inte bara för folken i Väst Sahara utan även för glesbygdens folk i Västerbotten, samma gamla svek och koloniala syn från maktens korridorer. Och nu beskriver du hur Sverige sviker Namibias folk. Har högervinden, likt stormen Gudrun, blåst bort solidariteten bland folket i vår land?

  2. Jag har aldrig gillat vare sig politikern Bildt eller den ”enmansföretagare” på utrikespolitikens område som du träffande beskriver honom som. Å andra sidan inte heller de socialdemokratiska politiker som föregått honom typ Schori och han den gamle homosexuella mannen vars namn jag glömt har känts demokratiskt inbjudande på området. Alla har de gjort utrikespolitik till något hemlighetsfullt, något som bara ett fåtal har rätt att tolka framför allt att agera kring. Intervjuare på teve har tilltalat dem nästan lika underdånigt som Hans Majestät Konungen. Nutidsfrasen tyst diplomati personifierar denna halvt osunda utikespolitiska doktrin.

  3. Det är en balansgång. Självständig svensk utrikespolitik är mer flexibel och kan vara mycket radikalare. Svensk utrikespolitik inom ramen för EU:s utrikespolitik blir ju del av något mycket större och kraftigare, men jag tycker mig inte se att all denna kraft används på rätt sätt. Titta gärna in på Hans Lindes blog där vi nyligen diskuterade just detta med referens till Palestina http://hanslinde.v-blog.se/2010/03/23/annu-en-helg-av-israeliska-overgrepp-och-eus-hyckleri/#comments

    Jag känner precis som du gör när jag besöker regionen. Även i Tanzania, Sydafrika, Moçambique, och inte minst Zimbabwe, minns man Sverige som en mycket god vän i kampen mot kolonialism och rasistisk förtryck. Det är synd att vi kastar bort detta förtroende kapital. Kan vi ändra på detta om vi får en ny regering?

Kommentera