-Kubanerna kommer!

Som läsaren av denna blogg vet så tillhör jag inte de okritiska beundrarna av Kuba. Bristen på demokrati i landet går inte att förklara bort eller ursäkta. Till Kubas försvar brukar det anföras att landet, trots bristande resurser, är föregångare i att visa internationell solidaritet. Visst ligger det en del i det. Ta bara Kubas enorma insatser med utsända läkare i olika länder eller med utbildning av studenter från tredje världen. Men bilden är inte entydig. Kuba backade exempelvis upp Etiopiens oförsvarliga krig mot befrielserörelsen i Eritrea.

I södra Afrika är bilden dock mer entydig. Kuba spelade en enorm roll i att försvara Angola mot angrepp från Sydafrika, i befrielsen av Namibia och också indirekt i apartheids fall i Sydafrika. Det är en insats som ändrade historien, men som idag börjar bli lite bortglömd.

1975 tvingades kolonialmakten Portugal lämna sina kolonier i Afrika efter en lång befrielsekamp. I Angola var den progressiva befrielserörelsen MPLA starkast. Men den rasistiska regimen i Sydafrika ville till varje pris undvika en regering i Angola som gav stöd och baser till SWAPO som arbetade för att befria Namibia som då var ockuperat av Sydafrika. Istället ville Sydafrika ha en lojal marionett i Luanda. Inför att Angola skulle utropas som en självständig stat i november 1975 invaderade Sydafrika landet i full skala. Huvudstaden Luanda hotade från flera håll och låg under artilleribeskjutning, motståndet sviktade. Stämningen var minst sagt tryckt berättade polaren Per som var där och filmade för SVT.

-Kubanerna kommer! En morgon kunde en kollega till Per berätta att kubansk militär hade anlänt. Plan efter plan med välutrustade kubanska soldater landade på Luandas flygplats och for sedan direkt till fronten. I hamnen lossade kubanska båtar tungt krigsmaterial. Inom några veckor hade angolanska och kubanska soldater slagit tillbaks Sydafrikas anfall och jagat deras trupper ur landet.

Under de 15 år som följde bedrev Sydafrika ett grymt krig mot sina grannländer som motsatte sig apartheid. Länder som Angola och Moçambique blev helt förödda både av öppen sydafrikansk aggression och av att Sydafrika backade upp rena terrorband som RENAMO och UNITA. Samtidigt bedrev SWAPOs armé PLAN ett befrielsekrig för att köra ut Sydafrika från Namibia.

1988 besegrades Sydafrikanerna militärt. Deras trupper ringades in runt staden Cuito Cuanavele i södra Angola och fick kapitulera under förnedrande former. Åter gjorde kubanska soldater avgörande insatser tillsammans med PLAN och den angolanska armén FAPLA. Kuba hade sänt över stridsflyg som slog ut det tidigare så överlägsna sydafrikanska flygvapnet. Sydafrika var besegrat och fick retirera in i Namibia. PLAN var beredda att befria landet militärt. Som en påminnelse om vad som hade hänt flög kubanska MIG-23 plan på låg höjd och med rytande motorer över Sydafrikanska militärbaser inne i Namibia. Det var dags att packa ihop, Namibia blev fritt. Nedräkningen hade börjat även för apartheid i själva Sydafrika.

När Namibia nyligen firade 20 år av självständighet på en fullsatt stadion i Windhoek visste jublet inga gränser när Kubas vicepresident klev upp på scenen för att tala. Det kan man förstå.

5 reaktion på “-Kubanerna kommer!

  1. Jag pratade med en läkare jag satt brevid på planet från Havanna, som var på väg till Afrika för några år sedan. Han berättade att det framförallt var läkare med familj och barn som fick åka (för annars kommer de sällan tillbaka) och att det var så förmånligt att lämna familjen i ett par år och bygga upp ekonomin att han valde att göra det trots att han bara fick komma hem en gång under perioden.

    Han berättade också att Kubanska staten också fick betalt för att skicka ut sina läkare. En slags inkomstskatt skulle man kunna säga. Det tycker jag är fullt rimligt, Kuba har betalt utbildningen och u-länder ska inte braindrainas när läkare och andra jobbar utomlands. Men jag har svårt att se det som bara en akt av generöst solidaritetsarbete när Kuba sänder ut läkare. Operación Milagro, men ögonläkare som skickades till Venezuela, var ju också kopplat till oljeavtal.

    Apropå Kuba, har du sett nyheten om dissidenten som troligtvis drunknade på väg till Kuba nyss? http://korta.nu/batflykting

  2. Jag såg någon film om när Nelson Mandela besökte Kuba och träffade Fidel Castro, det gick inte att ta miste på hans förtjusning att träffa Castro, soom han också inbjöd till Sydafrika, ett besök som på vägen också innebar besök i Namibia.
    Inställningen till Fidel Castro är nog mer annorlunda i södra Afrika än vad vi är vana att höra om honom.

  3. “Bilden är inte helt entydig” – jag tror inte något lands utrikespolitik är helt entydig. Men Kubas är, historiskt sett, ändå ganska konsekvent. De har drivits av en ideologisk övertygelse om att förtryck, imperialism och slaveri måste bekämpas, med våld om nödvändigt. Jag läste för en tid sedan Che Guevaras memoarer från kubanernas misslyckade kampanj in Kongo. De gjorde enorma uppoffringar – utan att faktiskt tjäna på det (västländer går bara till krig om de kan tjäna ekonomiskt på det, aldrig av ideologisk övertygelse). Visst får Kuba billig olja av Venezuela, och förser i gengäld Venezuela med läkare, men det är inte en affärsöverenskommelse, utan snarare ett samarbete som är nödvändigt för att försvara revolutionen (som trots viss brist på demokrati faktisk har mycket kraftigt folkligt stöd, och det vet Jonas, ty han har varit på Kuba) mot USA:s försök att förstöra alla initiativ att skapa lite mer rättvisa, vare sig det här i USA självt eller utomlands. Kubas insatts för att bekämpa apartheid var enorm. Tack Jonas för att du påminner oss. Det skall ställas mot hur många västländer (inte minst USA och Storbritannien) stödde apartheid regimen, genom att låta sina företag slippa igenom embargot, och genom att stödja Sydafrika som en front mot socialismen, inte bara i de forna portugisiska kolonierna, utan även i Zambia (där jag själv bodde), Tanzania, och vad som sedermera blev Zimbabwe. Bilden är inte helt entydig, men nog är Kuba än betydligt bättre vän av Afrika än något västland (de kallar sig nu “givare” efter ha plundrat i 300 år) kan påstå sig vara.

  4. Vad trevligt att få läsa om Namibia! Var själv där förra året och pratade med många politiker och känner igen mycket av det du skrivit om Swapo, dagens relation till Sverige, Kuba och ”hotet” från RDP.

    Nu kommenterar jag de övriga posterna också men det kan ju tyckas märkligt att Swapo reagerar som dom gör mot det, relativt lilla, partiet RDP. Även om Swapo hade behandlat RDP på samma sätt som de övriga partierna så hade Swapo fått en betryggande majoritet i de nationella valen. Synd att det ska börja bli sådana tendenser i Namibia som ändå känts som en framåtskridande demokrati. Det är bara att hoppas på att Swapo ändrar kurs nu när pengarna från gruvindustrin börjar växa.

    Mötte samma ord som du när det gällde Sveriges minskade roll för landet. Behovet av stöd till utbildning och drägliga levnadsförhållanden, främst då i Katatura, är fortfarande enormt. Speciellt i Windhoek blir ju klasskillnaderna så otroligt påtagliga. Man kan åka från extrema lyxvillor till illegala plåtskjul (som fungerar som hem för många familjer) på bara 5-10 minuter. Riktigt skrämmande!
    Bara att hoppas på att Sverige kan göra en 180 graders och satsa på sub-Sahara regionen igen.

    Hoppas på en eller två till rapporter!

  5. Hej Reco,
    Tack för dina reflektioner om Namibia, jag kan bara hålla med. SWAPOs reaktion mot RDP är minst sagt oroande, men även inom SWAPO verkar det ju finnas olika krafter.
    Nu blir det inga fler inlägg om Namibia, i alla fall inte på ett tag. Jag är tillbaks i Västerbotten och dens svenska valrörelsen,

    Jonas

Kommentera