Inte riktigt 1a maj som vanligt

Det börjar dra ihop sig till första maj. I bakhuvudet har jag filat på det tal som jag ska hålla på Rådhustorget i Umeå. Det kommer att handla om hur vi vill renovera välfärden och få folk i arbete. Det blir tal om klimat och Västsahara. Borgarna kommer att få sig en omgång för hur de angriper grunden för den svenska välfärdstaten som våra socialförsäkringar och fackföreningarna. Det blir tal om lokala frågor som Norrbotniabanan, vindkraft, uranbrytning och att vi inte vill låta USA:s bombflyg öva sig i norra Sverige. Dagen börjar med en politisk frukost på bokcafé Pilgatan innan demonstrationen vandrar iväg mot torget. Det blir röda fanor och banderoller i motvind. Jag anar hur det kommer att vara och jag vet att jag kommer att känna igen många av ansiktena hos dem som står på torget. Förhoppningsvis är de som lyssnar, demonstrerar och träffar gamla bekanta lite fler än vanligt, valår som det är. Första maj är inte bara en dag för politik, det är också en dag för att träffa vänner och för gemenskap oss socialister emellan.

Men den här första maj är också annorlunda. Efter mitt tal i Umeå ska jag kasta mig i en bil och köra de många milen genom Västerbottens skogar till Vilhelmina. Även där ska jag tala, på Folkets Hus. Men för första gången i mitt liv ska jag tala för socialdemokrater. I Vilhelmina firar vänstern och socialdemokratin första maj gemensamt. Det är inte helt unikt, men det här året verkar det vara vanligare än någonsin tidigare. Runt om i Norrland, men även i södra Sverige, så firas första maj tillsammans av de bägge partierna på en rad orter. Det är något nytt som håller på att hända. Man har inte alltid varit de bästa vänner, snarare historiska konkurrenter, nu ska man demonstrera ihop.

Det är som om det rödgröna samarbetet har rivit ner lite av en osynlig mur mellan partierna. Plötsligt börjar det dyka upp socialdemokrater på våra offentliga möten. Det är som om det är mer okej nu när vi samarbetar inför valet till riksdagen. På andra håll bjuds vi in till dem. Det rödgröna samarbete som började uppifrån, som ett samarbete mellan partiledningar, är på många platser på väg att utvecklas till en gemensam lokal politisk diskussion om hur vi vill förändra vårt samhälle. Gemensamma planer smids inför valrörelsen. Det funkar inte lika bra överallt, men på många håll byggs förtroendet för varandra upp på basplanet som aldrig förr.

Förhoppningsvis sprider sig diskussionen även till alla de rödgröna som inte är med i något av de tre partierna. Alla de partilösa som hoppas på en rättvisare och grönare politik. Det rödgröna samarbetet skulle må bra av att möta ännu fler förväntningar, krav och idéer runt om i Sverige. Det skulle må bra av partiledningar och pressfolk tappar en del av initiativet till alla de människor runt om i Sverige som är de rödgröna nu när den nya politiken formuleras. En liten början kanske det är när partierna kliver över gamla gränser även om det bara börjar med gemensamma tal, kaffe och bullar på ett möte första maj.

4 reaktion på “Inte riktigt 1a maj som vanligt

Kommentera