En tur till Skellefteå

Morgon och en blek sol stiger upp. Snart badar isen på havet och snön i ljuset. På natten fryser det på, på dagen töar det rejält. Snöhögarna som bara för någon vecka sedan gick upp i huvudhöjd krymper snabbt.

Igår tog jag en tur upp till Skellefteå och två möten med abf. Jag pratade om Västerbotten och det spanska inbördeskriget. Många av de drygt tio spanienfrivilliga från Västerbotten kom från Skellefteåområdet där arbetarrörelsen var mer utvecklad än på andra håll i länet på 30-talet. Det kom bra med folk. Inte minst kom det många äldre till mötena, det är alltid lika intressant när det dyker upp personer som kan berätta om egna minnen av de frivilliga. Idag är de märkligt bortglömda, de som reste till Spanien för att slåss mot fascismen.

Skellefteå är en stad med en mycket stark socialdemokrati. Men för de flesta av sossarna är det inget märkligt att arbeta med en vänsterpartist. Åter bekräftades bilden av samling inför valet. Med det rödgröna samarbetet har gjort gränserna mellan våra partiet mindre skarpa. Vi har viktigare saker att göra nu är att angripa varandra. Inte 30-talets folkfront kanske, men samling för att byta regering i alla fall.

Idag blir det bokbord på universitetet i Umeå och möte med valledningen i länet. Det är en lågintensiv start på valrörelsen. Imorgon torsdag blir det ett nytt möte om Spanienkriget och länet, denna gång i Umeå, 18.30 på Kafé Station. Välkommen om du har vägarna förbi.

2 reaktion på “En tur till Skellefteå

  1. Skriv gärna lite mer om hur de frivilliga i spanska inbördeskriget tänkte, hur de hade det, och hur se ser på sitt deltagande idag.

    Jag har aldrig offrat något, eller tagit några risker för min politiska övertygelse (hur många av oss i Sverige idag har gjort det?) – men här har vi människor som gick med i ett krig, och tog en enorm risk, för att försvara vad de trodde på, och för att bekämpa vad de ansåg vara fel. Jag tror inte vi ställs inför sådana prov idag. Det är så lätt att sitta och tycka en massa, så lätt att läsa vänster litteratur, och kanske skriva några rader på lite bloggar. Men om en möjlighet fanns att ge allt jag hade för vad jag säger mig tro på, skulle jag då vara redo att ta det steget? Hur långt skulle jag vara villig att gå? Hur många av oss idag skulle ha anmält oss som frivilliga under spanska inbördeskriget?

  2. Har också funderat som Marcus ibland. Vill ändå inte, i grunden, tro att människor är mindre rättskaffens och modiga idag än förr. Vet inte hur många svenskar som ställde upp i Spanien men så många tusen var det väl inte, kanske inte fler än som skulle kunna göra samma sak idag om läget uppstod igen.

    Informationstillgång och mångsidig analys/kritik av densamma har ökat och det ger sund tröghet i handlandet. Läget blir mer komplext idag (jmf vilka av röd- och gulskjortor som man ska ”hålla på”) och det dämpar benägenheten att dra ut i krig t ex första världskrigets skyttegravar dit franska och tyska 19-åringar sägs ha gått med hurtiga nationalistiska tillrop. Detta för att de var lurade av just brist på snabb och allsidig info och kritisk analys, avsaknad av demokrati och info kort sagt.

Kommentera