De omänskliga

Jag har precis läst ut Torbjörn Nilssons bok De omänskliga. Det är en viktig bok som jag skulle vilja rekommendera inte minst till dem som låter politiken sluka en stor del av deras liv.

Boken i sig är ett gediget journalistiskt hantverk som skildrar politikens baksida. Avlyssningsskandalen där Folkpartiet gjorde upprepade dataintrång hos Socialdemokraterna, och visar det sig även hos Ung Vänster, har ett kapitel. Omröstningen om FRA-lagen då partiledningarna i Centern och Moderaterna vred om armarna på riksdagsledamöter som ville står uppför integriteten får en intressant granskning. Bilden av Reinfeldt som skäller ut och förnedrar juniora riksdagsledamöter inför riksdagsgruppen är inte vacker. Bokens sista del handlar om de långvariga och bittra striderna mellan höger och vänster inom SSU. För mig som kommer från Västerbotten har boken ett extra intresse eftersom striderna i länet beskrivs och socialdemokrater från Västerbotten som Lena Sandlin, Ibrahim Baylan och Anna Sjödin ges stor plats.

Genom dessa händelser ges en ganska dyster bild av politiken och av hur den kan deformera människor som äter politik till frukost, lunch och middag, tappar perspektiven, vill göra karriär och har hela sitt sociala liv i partiet. Lärdomarna i boken är viktiga inte minst när det gäller behover av distans till det man gör och respekt för politiska motståndare inom eller utom sitt parti. Därför är den här boken en så viktig läsning.

Det är främst Folkpartiet, Centern, Moderaterna och Socialdemokraterna som granskas i De omänskliga. Men de mekanismer och fenomen som beskrivs finns i alla partier, något annat ska man inte inbilla sig.

Bilden som De omänskliga lämnar är ganska desillusionerande, och det kan nog vara bra. Men det finns också andra historier att berätta om politiken som handlar om idealism, solidaritet och arbete för ett bättre samhälle. Min egen erfarenhet är dock att många av politikens bästa sidor framträder tydligare bland ickekarriärister som arbetar lokalt än i de ganska slutna miljöer som är partiernas organisationer på nationell nivå. I mina egna ögonblick av tvivel eller besvikelse på mitt eget partis sätt att fungera är det de fina socialister som arbetar lokalt som jag – tillsammans med partiets idéer – väljer att se som mitt verkliga parti.

Idag går min lilla turné i Norrbotten vidare till möten hos Vänsterpartiet i Jokkmokk och Arjeplog, det kan förhoppningsvis bli en fin motvikt till den dystra verklighet som De omänskliga beskriver.

8 reaktion på “De omänskliga

  1. Lite väl magstarkt att antyda att politiker i andra partier som Lena Sandlin, Ibrahim Baylan och Anna Sjödin är karriärister. Samtidigt som du försöker utmåla dig själv som ”ickekarriärist”. Kanske har du bara formulerat dig otydligt men det är så i alla fall jag uppfattar det. Bättre kan du.

  2. Hej Erik,
    Jag tycker att du läser mitt inlägg lite som fan läser bibeln. De nämnda personerna beskrivs på mycket olika vis i boken. Jag skriver också att de problem som beskrivs finns kan finnas i alla partier,

    mvh

    Jonas

  3. Jag har alltid haft uppfattningen att politiker är som folk är mest: de har både goda och dåliga sidor. Det gör att jag inte heller blir bestört över exemplen du nämner. Man kan istället säga att det är lite av ett friskhetskriterium för politiken. Ibland kan man undra om inte ”offren” är lite naiva också, typ hon center-skådisen som trodde att centern egentligen var ett grönt parti, alltså grönare än genomsnittet.

  4. Samtidigt ska man komma ihåg att allmänhetens press på offentliga politiker gör sitt också. Man vill ha perfekta människor som alltid tänker igenom sina uttalanden och aldrig missar en skatteregel i deklarationen. Personligen uppskattar jag politiker/ledare som inte är perfekta men som har ”hjärtat på rätt ställe” (till vänster :P) för hur ska en perfekt beslutsfattare kunna förstå min vardag? Att ha haft problem med alkohol, missat att betala skatt eller haft skulder är för mig en merit och att göra klumpiga uttalanden kan tyda på engagemang för det man gör.

    Min poäng är att jag tror allmänheten gör sin del i att förvandla kanske en gång eldsjälar till karriärister och att vi bör tänka efter vad vi blir arga över. Medias roll i det här är förstås inte helt obetydlig.

  5. Jag måste säga att jag tar Torbjörn Nilsson med en stor nypa salt efter att ha läst hans Fokusartikel Den verkliga Wetterstrand.

    Där antyds, när det gäller hennes biologutbildning, att hon var/är totalt okunnig i biologi, men läsaren får inte veta om hon klarat sin utbildning eller inte. (Över huvud taget är mitt intryck av denna omtalade artikel att den antyder mycket, men belägger väldigt lite.) Jag mejlade därför denna fråga till Torbjörn Nilsson.

    Svaret var: Wetterstrand har, enligt henne själv, klarat sin biologutbildning. Platsbrist och att det inte var relevant var skälet till att det inte kom med i artikeln.

    Man tar sig för pannnan! Är det inte relevant att hon klarat en biologexamen när Fokusartikeln antyder att hon visat urusla kunskaper i biologi?

    Intressant är också det han tar upp om ”ansvaret” att skapa ekonomisk tillväxt. Har Nilsson hört talas om att vi lever på en planet med begränsade naturtillgångar? Vet han ett energi varken kan skapas eller förstöras, bara övergå i andra former? (Kanske känner han åtminstone till att USA:s oljeförbrukning fått dem att stödja diverse oljerika diktaturstater?) Vet han att svenskarna tillhör de 20 procent av världens befolkning som förbrukar 80 procent av världens naturresurser?

    Jag tvivlar!

  6. Makt korrumperar…Jag tycker mig alltför ofta bli påmind om Lord Actons bevingade ord. Jag tycker mig se samma fenomen inom alla yrkesområden, inte minst mitt eget. Desto högre upp i hierarkin människor kommer, desto mer tycks egenintresse och prestige ta över deras själar. Det är inte många bland oss som klarar av att inneha makt. Likt Kurtz öde i Joseph Conrads “mörkrets hjärta” har makt en tendens att förvandla oss. Jag tror att det bästa vi kan göra är att inte glömma denna mänskliga svaghet. Vi måste undvika att makt koncentreras, och det är därför viktigt att vi undviker personkult, något som vi inom vänstern tycks vara benägna att skapa. Politiker är inte omänskliga, men makt kan lätt göra dem omänskliga, är nog vad jag vill säga.

  7. Jag har ett rätt stort mått av förståelse för politiker, det är inte ett lätt jobb alla gånger. Som flera påpekat har massmedias allt mer aggressiva drev skapat en situation som nog gör att många drar sig för att bli politiker. Många av oss vill nog inte riskera att ställas inför ett hav av journalister som rotat upp någon obekväm detalj ur vårt förflutna eller något misstag i arbetet.

    Men det finns också en tråkig tendens till grupptänkande, säkerligen i alla politiska partier, där människor förväntas passa in strömlinjeformat i en åsiktsmall, och avvikande röster ibland uppfattas som ett hot. Det leder ibland till rätt fräna debatter och får många människor, de som inte har så tjock hud, att tappa glöden. En stor utmaning för partierna borde vara att kunna ta tillvara på även individualister och de människor som inte gärna passar in sig själva i åsiktsmallar. De skulle kunna vara en stor tillgång, och de är nog många fler idag än för 50 år sedan.

  8. Pingback: Fokus » Länkfest

Kommentera