Min frisör

En text om New York till finska Ny Tid

Min frisör Gary är på många vis en typisk kille från New York. Han säger ”fogettaboutit” som en infödd Brooklynbo. Han har alltid slipsen löst knuten och en knapp uppknäppt i skjortan, en tandpetare i mungipan och nära till en spydighet och ett leende. Det är mycket attityd, men en skön och vänlig attityd. Han kastar sig ledigt mellan diskussioner om trafiken i Queens eller sista matchen för Mets eller Yankees i baseball. Jag frågade Gary vart han var född.

-Tasjkent, berättade han.

Liksom så många andra judar i det tidigare sovjetiska Centralasien så flyttade han till New York när den gamla unionen bröt samman. Nu bor judarna från Bukhara, Samarkand och Tasjkent i Queens och Brooklyn. De har sina egna stadsdelar, restauranger och affärer. Gary gav mig en del tips om hur jag kunde hitta bra ställen där.

Till New York har det alltid kommit nya grupper med invandrare, och de kommer fortfarande. De formar staden, de är staden. I våg efter våg formar de om stadsdelar. I Bay Ridge där svenskar och norrmän förut bodde finns idag gator dominerade av libaneser och palestinier. Italienarna i Bensonhurst blandas allt mer ut med kineser. I Yorkville finns bara spår, slakterier och restauranger, kvar av alla tyskarna som en gång dominerade stadsdelen. Nu bor – ja alla möjliga bor där. Du ser spåren av olika folk över hela staden.

Ibland uppstår ganska osannolika blandningar av etniciteter. I Jackson Heights hittar du indier, latinos från Colombia och Ecuador samt en hel del koreaner. I Astoria blandas greker och brasilianare plus en hel del slaver. I Crown Heights lever karibier och ortodoxa judar från Lubavitjsekten sida vid sida, dock med viss ömsesidig misstänksamhet. I mina kvarter bodde många judar, både ortodoxa och reformerade, men där bodde också många araber – såväl kristna som muslimer.

Det tog mig ett tag att få kläm på New York. Det första året vandrade jag runt i stora delar av staden, mest i Queens och i Brooklyn där jag trivs bäst. Manhattan har också mycket att erbjuda men delar av den stadsdelen är lite för snabba, lite för dyra och med lite för många turister och rika för att passa mig. Det blir vänligare och långsammare i andra delar av megastaden med nio miljoner invånare. Det första som slog mig var blandningen, den enorma blandningen av kulturer. Det andra hur de faktiskt samexisterar och ofta också möts. Det tredje den stora vänligheten, att du kan slå dig i slang med och prata med nästan vem som helst. Så är det ju inte riktigt i Stockholm eller i Helsingfors. Amerikaner, även de i New York, är sociala.

Det hänger nog ihop. Blandningen är så stor att det inte längre finns någon riktig norm för hur man ska vara förutom att man ska uppföra sig hyfsat mot varandra. Den som tror att andra är som en själv får snart problem, du måste vara mer öppen för att ta dig fram. Plötsligt blev de starka normer efter vilka man bedöms hemma i Sverige i allt från klädsel till uppförande och kulturella koder mycket tydliga som kontrast. Som invandrare kan du bli amerikan, det är hela tanken med projektet. Men du kan aldrig riktigt bli svensk eller finländare. Även barnen till våra invandrare, som bott i Norden hela sitt liv, får frågan om var de ”egentligen” kommer ifrån. I New York kan du både bli en del av staden som alla andra och ändå ha din bakgrund kvar.

Idealiserande? Jo, jag kan själv invändningarna och rasism och klasskillnader som ofta är detsamma som etnicitet. De lågavlönade talar ofta spanska, de rika är nästan alltid vita. Men trots det så finns också det andra där, blandningen, toleransen och i bästa fall det som kommer efter att vi slutat tänka i etnicitet. Då folk blandas, får vara de som de är och bedöms för just det. Etnicitet kan också bli ett trubbigt begrepp efter någon generation. Vad är den vars farföräldrar var från Kina och Tyskland medan morföräldrarna var rutener och jamaicaner? Tja, amerikan och New Yorkbo kan man alltid vara. När det är som bäst blir det kreativt, tolerant och rikt på kultur.

I New York flockas världens rika, här finns hundratusentals miljonärer i dollar. En stor del av de andra i staden servar de rika. De lagar deras mat, stryker deras skjortor, tar hand om deras barn eller går ut med deras hundar. Som vanligt är de flesta inte rika. I grunden är New York en knegarstad. Här låg fabriker, slakterier och skeppsvarv. Du ser spåren av arbetarstaden överallt, men det mesta är borta och produktionen flyttad. Idag är det serviceyrken som gäller och spekulanterna på Wall street är stadens kungar. Men trots det så lever mycket av knegarkulturen kvar. Det som så ofta beskrivs som just en kaxig New York attityd som formades av invandrarna och knegarna i de lite fattigare stadsdelarna.

När jag hade vandrat runt i stadsdelarna brukade jag ta med mig min fru, som inte hade samma tid att dröna runt, tillbaks till favoritställen som jag upptäckte, ofta blev det restauranger. I New York finns det mesta från utmärkt georgisk mat via argentinska stekar till Chinatowns myller av ställen och ett enormt utbud med italiensk matkultur. Många för oss lite mer udda kök finns representerade som kinesisk mat från Guyana eller den uzbekiska koshermat som Gary rekommenderade. Den gillade dock inte min fru riktigt. Det enda som jag sökte men aldrig riktigt fann i matväg var en bra ungersk restaurang. Men den finns säker någonstans i staden där det öppnar och stänger fler än tusen restauranger varje år. Kanske måste jag flytta tillbaks till New York igen någon gång för att reda ut det hela.

4 reaktion på “Min frisör

  1. Hej Jonas!
    Intressant som alltid. Cecilia Uddén, utrikeskorrespondent på SR, har en intressant kommentar som knyter an till ditt inlägg, http://www.sr.se/sida/gruppsida.aspx?ProgramId=3304&grupp=6266&preview=db :
    ”En person jag aldrig kommer att glömma är bilarbetaren Dave Myers i Detroit. Jag intervjuade honom när Irak-kriget just inletts och han berättade då bland annat att han hade en irakisk arbetskamrat, Al. ”Ja, egentligen heter han Adel, men Adel var för komplicerat, så vi kallar honom Al”, sa Dave. Adel protesterade dock mot att kallas Al, eftersom ”al” är bestämd artikel på arabiska. ”Ni kan inte kalla mig THE”, sa Adel. Hans nya amerikanska arbetskamrater dunkade honom i ryggen och svarade: ”Hey, that’s tough, you’re American now, Al”.

    Jag tyckte mycket om den bullrigt fryntlige Dave Myers, men jag tyckte att det var ovanligt brutalt att döpa om en arbetskamrat till ”THE”. Jag sände intervjun med Dave i Sveriges Radio och ett par dagar senare blev jag uppringd av en man från Sverige som sa: ”Hej, jag hörde din intervju och jag vill bara berätta för dig att jag heter Ahmed och bor i Tensta. Här anstränger sig alla människor för att uttala mitt namn rätt. De säger inte Amed eller Akhmed, utan de försöker säga Ahmed. Men, vet du, ingen skulle någonsin dunka mig i ryggen och säga: DU ÄR SVENSK NU!””

  2. Jonas skriver:
    att du kan slå dig i slang med och prata med nästan vem som helst. Så är det ju inte riktigt i Stockholm eller i Helsingfors

    Jag undrar om detta inte ligger mest hos en själv. Jag har alltid snackat, hejdlöst och ogenerat, med alla människor, varhelst jag varit i Sverige och när lusten har fallit på, och funnit att börjar man prata så hakar de flesta på och man kan få jättetrevliga, intressanta eller utvecklande menings- eller tankeutbyten med främmande personer, ibland i korta möten ibland i längre, som under tågresan ex.

  3. Frisören ligger på Lexington och, hmm, 73e tror jag. Paul Molé heter salongen i alla fall.
    Visst kan man tala med folk i Stockholm också, lite svårare att bryta igenom bara, i alla fall ibland.

Kommentera