Om språk och lokalpatriotism

I SvD skriver Sture Allén en intressant liten text om hur lokalpatriotismen i Stockholm slår igenom i språket. Allén tar upp det lite föraktfulla ordet ”landsorten” som ibland används för att beskriva allt utanför Stockholm och inflationen i att försöka göra saker i just Stockholm till nationalangelägenheter.

Motsättning mellan huvudstad och andra delar av landet är ju på inget sätt något unikt för Sverige, tvärtom. Fråga bara någon från Brno om Prag eller hör vad den som bor i Lyon tycker om Paris. Lokalpatriotism, även i Stockholm, kan ju bli lite löjeväckande och inskränkt när den blir för ensidig eller leder till ointresse för andra städer och landsändar. När jag själv kommer till Stockholm brukar det slå mig hur fantastiskt svensk staden är, på gott och på ont. Egentligen är staden ganska lik andra städer i Mälardalen, bara lite större. Mitt eget förhållande till Stockholm är ganska svalt. Det som jag har svårt att komma förbi är den lite trista snåla stämningen som så ofta dominerar där. Här i Brooklyn, eller för den delen i Umeå där jag bodde förut, så är det betydligt lättare att prata med främlingar och möta folk. Men nu när jag tvingas flytta til Stockholm själv är det väl bara att konfrontera sina egna föreställningar och ge staden en chans.

Mina egna favoritstäder i Sverige ligger på annat håll. När det gäller Umeå och Göteborg är jag helt klart jävig eftersom städerna är hemma för mig och förknippade med familj, vänner och minnen. Men jag har haft turen att få resa i hela Sverige och här är några favoriter:

Norrköping är en cool stad med massor med gammal bebyggelse, stora gamla industrier mitt inne i staden längs ån och spårvagnar som skramlar fram på gamla gator. Dessutom är stämningen betydligt rakare än i den lite ”finare” systerstaden Linköping. En klar favorit.

Gävle är en underskattad stad med distinkta stadsdelar med stenhus eller låga träkåkar. Många fina gamla trähus och en vacker park är också på pluskontot.

Visby är förstås en pärla bland svenska småstäder. Helt unik med sin struktur från medeltiden, gamla häftiga kyrkoruiner och den gamla ringmuren.

Malmö är den enda svenska stad som ger en känsla av kontinenten, av Tyskland eller Danmark. Det finns en sorts ruffig charm i staden som är skånsk men samtidigt har ansiktet mot världen.

Listan kan göras längre, av olika skäl, med Sundsvall, Kalmar, Kiruna eller Falun.

På måndag ska jag sända iväg mitt bokmanus till förlaget. Efter det ska bloggandet komma igång på allvar igen.

3 reaktion på “Om språk och lokalpatriotism

  1. Även som Linköpingsbo kan jag hålla med om att Norrköping är lite häftigare. Kvarteren runt Arbetets Museum där Vänsterpartiet höll seminarier i samband med sin senaste kongress är fantastiskt vackra.

  2. Men Örebro då? Örebro, pärlan bland lagom stora städer i Sverige! Sekelskiftesidyll, brutal betong, medeltida slott, natur, järnväg och porlande vatten i en medryckande, livsbejakande blandning!

Kommentera