Den nordiska vänstern och makten

en liten text till nästa nummer av finska Ny Tid: 

Efter 93 år i opposition kan det svenska Vänsterpartiet bli ett regeringsparti efter valet i september 2010. Det rödgröna samarbetet med Miljöpartiet och Socialdemokraterna har fungerat smidigare än vad de flesta hade förutspått. Även om opinionsmätningarna inte är lysande för just Vänsterpartiet så pekar de nu på en stabil rödgrön majoritet. Precis som var fallet i Finland för något år sedan så är det de gröna som drar till sig nya väljargrupper inte minst bland unga och storstädernas medelklass.

Inom Vänsterpartiet har oppositionen mot det rödgröna samarbetet varit begränsad även om det finns både tvivlare och skeptiker. En orsak kan vara att det till stor del är de krafter i partiet som tidigare var mest skeptiska till ett allt för nära samarbete med socialdemokraterna och de gröna som nu administrerar den politiska utformningen av det rödgröna alternativet. De i partiet så marginaliserade ”förnyarna” ser nu till sin förvåning hur deras gamla interna motståndare i partiets ledning, tilltufsade av valnederlag, nu förverkligar det de själva drömde om att få göra. Gamla käpphästar offras snabbt i långtgående rödgröna kompromisser. Samtidigt är de gamla motsättningar som plågade Vänsterpartiet under flera år på väg att lösas upp.

Till sin form är det svenska rödgröna samarbetet likt den borgerliga allians som vann valet 2006. Samordningen sker i små slutna grupper där partitopparna samlas. Men under ytan sker också något annat. När man plötsligt är i samma lag så luckras partiegoismen upp och kontakter knyts kors och tvärs mellan de rödgröna. Precis som i den norska regeringen så finns personliga nätverk mellan vänstern, den socialdemokratiska vänstern och de gröna (i Norge Sentern) sedan striderna i EU-frågan. Kanske håller något nytt på att växa fram underifrån. I bästa fall uppstår också en social rörelse som kan driva en framtida rödgrön regering framför sig.

För den finska vänstern är deltagande i regering inte alls samma stora steg som för den svenska. Den finska vänstern har varit där och både hunnit vinna erfarenheter och förlora illusioner om vad makten innebär. Den finska politiken är i mycket Nordens särling med egna och andra traditioner och en annan politisk historia. Dit hör traditionen av regeringar som går över blockgränsen. Ändå väcks samma frågor om hur man som litet parti ska kunna hävda sig mot de större. Om hur långt man är beredd att kompromissa och om hur man kan förenar en identitet av att vara socialister som eftersträvar grundläggande förändringar i rådande maktstrukturer med att faktiskt administrera ett kapitalistiskt samhälle.

Ingenstans i Norden ställs idag dessa frågor på sin spets så som på Island. Där delar den rödgröna vänstern regeringsmakten med socialdemokraterna. De får försöka hantera en ekonomi i fritt fall efter att Islands konservativa parti skapade en vettlös casinoekonomi som hotar hela landet s ekonomiska framtid och välfärd. Nu får vänstern städa upp efter den nyliberala katastrofen. Men Island är under hård press från EU och IMF, och även från Sverige, som kräver att skattebetalarna ska betala de skulder som bankirerna orsakade och att välfärden ska slaktas. Nordens svåraste politiska uppdrag, som finansminister på Island, innehas av den gröna vänsterns ordförande Steingrimur Sigfússon.

I Sverige är det istället och norska SVs deltagande i regeringen som är förebild. Även om SV tappade mandat och röster så lyckades de rödgröna återvinna makten i höstens Stortingsval. Trots att SVs inflytande är begränsat så är det ingen tvekan om den politik som Norges regering bedriver tillhör de mest progressiva i Europa. Det är inte illa. Men frågan är hur vänstern ska kunna undgå att straffas av väljarna när den har makt. På den frågan verkar Nordens vänster ännu sakna svar.

Norge är också intressant eftersom vänstern kunde vinna trots att den främlingsfientliga högern, Fremskrittspartiet, är så extremt stark i landet. Precis som i Danmark, och nu även i Finland, så kan högerpopulisterna göra djupa inbrytningar bland vänsterns traditionella väljargrupper. Även i Sverige har de mer hårdföra rasisterna i Sverigedemokraterna möjlighet att ta sig in i riksdagen 2010.

Kanske är högerpopulisterna i längden ett värre problem för borgerligheten än för vänstern. Starka högerpopulistiska partier gör det snudd på omöjligt att skapa borgerliga majoritetsregeringar. Riktiga liberaler, i den mån sådana ännu står att finna, kan istället välja att bilda regering med vänstern. Se bara på våndorna hos Venstre i Norge och Radikale Venstre i Danmark. I Danmark kan vi också snart se ett nordiskt vänsterparti vid makten. SF har stormat fram i val och opinionsmätningar de senaste åren och hotar på allvar Socialdemokraternas dominans. Så spelar SF också de grönas roll medan det finns en mindre konkurrent till vänster, Enhedslisten.  En av de bestående effekterna av vänsterns olika utveckling i Norden är just utrymmet för de gröna. I Norge, Danmark och på Island där det bildades nya vänstersocialistiska partier lyckades dessa dra till sig den gröna rörelsen och de tre länderna saknar miljöpartier av betydelse. Något sådant lyckades aldrig de reformerade kommunisterna i Finland och Sverige med.

På det stora hela står ändå de vänstersocialistiska partierna i Norden inför liknande utmaningar. Att skapa moderna och miljövänliga välfärdsstater mitt i den globala kapitalismens tid. Vi har alla nått den punkt där vi är beredda att söka regeringsmakten för att försöka nå dit. Kanske är det dags för ett ännu närmare nordisk vänstersamarbete?

Kommentera