Om glastak i politiken

Tillbaks i Brooklyn efter en helg i Boston. Stadens akvarium kan rekommenderas, inte minst för barn i många åldrar, det var välskött och spännande. Vi körde hem fem timmar genom fullständigt skyfall, mindre roligt.

Ser i tidningarna i Västerbotten att länets socialdemokrater nu har antagit sina riksdagslistor. Se VK, VF och Norran. Som väntat toppas listan av Ibrahim Baylan. Även på de följande platserna ser det ut som väntat. Samtidigt kan man läsa i SvD att moderaterna har mycket få kandidater med invandrarbakgrund på valbar plats på sina riksdagslistor. Dessutom dominerar männen bland partiets kandidater. Det framstår som lite gammaldags. En orsak tror jag kan vara att moderater ofta är  emot kvotering. Men män har kvoterat in varandra i alla tider. När kvinnor aldrig får visa att de kan så kan man naturligtvis hävda att det saknas kompetenta kvinnor att lyfta fram. Det blir en ond cirkel som måste brytas genom att man medvetet ger andra chansen. Vänsterpartiet har ju varit rätt bra rätt tidigt både på varvade listor och på att lyfta fram personer med invandrarbakgrund. Men fortfarande finns det en del att göra, ofta hamnar personer med annan bakgrund just under valbar plats. Bra för att att locka röster till partiet men utan chans att bli vald. Det är knappast en tillfällighet.

Opinionsmätningarna bekräftar varandra med en bra uppföljare i Sifo på mätningen gjord av SCB. De rödgröna verkar dra ifrån och huvudorsaken lär vara regeringens katastrofalt usla politik när det gäller de allvarligt sjuka som lämnas i sticket. För de rödgröna kan det vara klokt att fortsätta lyfta lyfta fram klassfrågorna, situationen för de sjuka, massarbetslösheten och de snabbt växande klassklyftorna. Viktigast är förstås att presentera en helt annan politik som går i motsatt riktning.

2 reaktion på “Om glastak i politiken

  1. Du brukar blogga om inbördeskriget i Spanien då och då. Alla rödgröna svenskar plus 75 % av de borgerliga är/var, emot fascisterna och Franco så härvidlag är allt bra. Hur många känner till det mer geografiskt närliggande inbördeskriget, och bakgrunden därtill, i Finland 1918? Inte sååå många döda och bara några månader långt krig, men likheterna är slående: Tyskland går in i kriget på de vitas sida och svenskar bildar en hel brigad, alltså en vit brigad. De röda ger upp – och då börjar mördandet. Allt har jag just läst i Aapo Roselius bok I bödlarnas fotspår. Vissa svin ur vita sidan (somliga svenskar) gick in i arbetartorpen och drog ut männen som sköts bakom någon vedhög eller liknande. Kvinnor sköts också (bilder finns i boken). Massgravar ibland, först långt senare erkända och utmärkta. Den svenska brigaden hyllades på Skeppsbron när den kom hem och så fick de ett ex av Fänrik Ståls sägner. DN var med och jublade, förfinade liberaler alltså.

  2. Hej Gunnar,
    Jag har inte läst boken du beskriver, men jag har läst om den. Det finska inbördeskriget, eller kanske snarare klasskriget, var ju mycket brutalt precis som du beskriver. Såren är väl inte helt läkta än. Mitt eget uppvaknande i frågan kom när jag läste Väinö Linnas utmärkta torpartrilogi ”under polstjärnan” i unga år.
    Var för några år sedan på ett bröllop vars fest hölls på en svensk officersmäss. Utanför mässen hängde två plaketter för de två soldater från från regementet som hade stupat i strid. Den ena var från en vit som deltog i arbetarslakten i Tammerfors 1917, den andra en svensk frivillig i SS som stupade på östfronten 1944. Inte mycket att var stolt över.

Kommentera