Inte mycket till helgon

Den katolska kyrkans inre liv är inget som jag brukar följa närmare eller känna mig direkt berörd av. Men jag kunde inte låta bli att höja på ögonbrynen när jag läste att vår nuvarande påve förbereder en helgonförklaring av sin föregångare Pius XII.

I New York Times redogörs för kritiken mot planerna från judiska grupper. Pius XII var påve under det andra världskriget och anklagas för att ha varit lite väl diplomatisk mot Nazityskland samtidigt som Europas judar förföljdes och förintades.

Pius XII blev påve i början på 1939. Även innan dess hade han haft stor makt över Vatikanens politik inte minst i utrikesfrågor. Det var under en period då Vatikanen och den katolska kyrkan aktivt gav sitt stöd till fascisternas kupp i Spanien 1936 och sedan till Franco och fascisterna under det följande inbördeskriget. Redan i krigets inledningsskede begicks enorma övergrepp inklusive massakrer och våldtäkter mot de som sympatiserade med den spanska republiken och landets demokratiska regering. Fascisterna fick dessutom avgörande direkt stöd från såväl Hitler som Mussolini, något som inte hindrade den katolska kyrkan att stödja upprorsmakarna.

När fascisterna hade segrat våren 1939 och den spanska demokratin hade krossats skickade Pius XII följande gratulationstelegram till Franco: “Upplyftande vårt hjärta till Gud tackar vi Ers Excellens för Spaniens katolska seger.” Detta skedde när massmorden på flera hundra tusen republikaner efter kriget pågick som bäst och en halv miljon spanjorer drevs i landsflykt.

Vår nuvarande påve är förvisso reaktionär, men planerna på att helgonförklara Pius XII fick mig ändå att sätta morgonkaffet i strupen.

2 reaktion på “Inte mycket till helgon

  1. Håller med.

    Jag tror svenskar har en inbyggd och mycket sund aversion mot katolska kyrkan, man kan nog tala om en avsky. Inte mot enskilda troende utan mot själva kyrkans dogmer och dubbelmoral samt politiska inblandning som kan liknas vid den obehagliga muslimska motsvarigheten. Den uppenbarligen rätt utbredda pedofilin inom k kyrkan är således inte helt oväntad. Påbjudet celibat för präster infördes först rätt sent i Sverige på Skänninge möte någon gång på 1200-talet tror jag. Då hade folkungarna besegrats slutgiltigt och landet kuvats av påvens utsända herrar och den nya arvskungamakten. Svenskarna kuvades dock aldrig av katolska kyrkan, bondförnuftet segrade till slut.

    Men goda saker har i ärlighetens namn skett under katolska kyrkan: rätt utförlig skriven dokumentation när vi mest ristade dödsannonser på stenar samt sjukvård. Synd att Birgitta helgonförklarades, det borde Kung Erik ha gjorts istället alltså han som dräptes av en dansk i Uppsala eller Östra Aros som det hette på 1100-talet. Men svenskarna struntade i påven och gav honom helighet (S:t) när påven vägrade oss men inte Norges Olof i Nidaros. Erik pryder nu bl a Sthlms flagga det är inte tack vare någon påve alltså.

Kommentera