Muren och reaktionen

Gårdagens inlägg om Åsa Linderborgs text i Aftonbladet har fått flera kommentarer på denna blogg. Jag försöker ge mina reflektioner på dem genom dagens inlägg.

Under Israels krig mot Hamas i Gaza tidigare i år dödade Israel under några veckor många gånger fler palestinier än det antal personer som dog vid flyktförsök över Berlinmuren under hela murens existens. Samma ”liberala” ledarsidor och debattörer som idag med brösttoner försöker skuldbelägga Vänsterpartiet för Berlinmuren ursäktade eller försvarade Israels terror mot folket i Gaza. Detta är alldeles sant, men är det också ett bra argument? Nej, det är det inte. Visst visar det på hyckleriet i debatten. Men ett brott kan aldrig ursäkta ett annat.

I debatten efter Åsa Linderborgs viktiga text i Aftonbladet igår återkommer ändå den här typen av argumentation, så typisk för det kalla krigets ställningskrig. Som Åsa Linderborg så riktigt skriver så har det faktum att delar av vänstern blundande för förtryck i öst på den tiden sin direkta spegelbild i borgerlighetens oförmåga att kritisera sin egen historia och förtryck under kapitalismen. Debatten urartar ibland till en makaber likräkning om vem som är värst. Men en miljon dödade kommunister i Indonesien 1965 kan inte vägas mot Pol Pots massmord. Hundratusentals dödade vänsteranhängare i Francos Spanien kan inte hamna i en vågskål för att väga upp  stalinismens offer i Ukraina. Därför att bägge sakerna är oförsvarbara.

Brist på självkritik är en vanlig åkomma både till höger och vänster. Men jag tillhör så mycket  hellre en självkritisk vänster än en distanslös självgod höger. Men frågan är också vem som ska vara självkritisk. Ingen kan lastas för åsikter som man aldrig har haft. Därför blir det absurt och ohederligt när unga demokratiska socialister jagas för stalinismens brott. Däremot måste ett parti som Vänsterpartiet inta en öppen och självkritisk hållning till sin egen historia. Ansvaret för Vpks misstag som att partiet höll en sorts ”diplomatiska förbindelser” med några av de statsbärande partierna i öst måste främst bäras av den tidens partiledning. Samtidigt som partiet förespråkade en allt igenom demokratisk socialism och verkade för ökad demokrati i Sverige så upprätthölls dess ”broderliga” kontakter österut. Denna politiska inkonsekvens förtjänar kritik. Den positiva utveckling mot ett självständigt parti som CH Hermansson inledde fullföljdes aldrig under Lars Werners tid som partiledare. Istället blev det stagnation, telegram till partikongresser och bastubad på DDRs ambassad.

Vem skadades av att Vpk höll denna ”dubbla bokföring”? För utvecklingen i öst hade det nog minimal praktisk  betydelse även om det på ett plan var att legitimera förtryckarna. För Vpk självt var det, och är än idag, en tydlig belastning och inkonsekvens för ett parti som eftersträvar demokratisk socialism.

Inget har skadat socialismen mer än stalinismen. Socialism utan demokrati är inte värd att försvara. Den insikten måste få efterverkningar även idag exempelvis när vi bedömer situationen på Kuba. Som Göran Greider skriver i DD så är ”den dystra tragiska återvändsgränden” i öst än idag ett mentalt hinder för nödvändiga lösningar på de problem som kapitalismens skapar. Det sovjetiska experimentet gjorde oändlig skada, främst mot de miljoner som direkt blev dess offer, men också därför att det gör det svårare för oss att skapa det enda riktigt civiliserade samhället, den demokratiska socialismen.

11 reaktion på “Muren och reaktionen

  1. Våra samtida liberaler tror att de är goda. Folk som tror så om sig själva blir i stånd till både det ena och det andra. Den kritiken – kritiken mot självupplevd godhet hos en politisk rörelse och vad det kan leda till – riktades förut mot vänstern. Det borde numera vara omöjligt att angripa just vänsterpartiet på det sättet. Som detta parti har klätt sig i säck och aska de senaste tjugo åren! Den ödmjukheten och självkritiken är bra. Särskilt är den nyttig för en rörelse (v) med systemöverskridande ambitioner. Men bara så länge den inte förlamar vänsterpartiet eller gör partiet defensivt mot de verkliga ”goda”, dvs liberalerna, högern.

  2. Jonas det är en besvikelse att se att du resonerar på det här sättet.
    Varför nämner du inte att Hamas har krigat mot Israels civilbefolkning i åratal, och att Israel inte reagerade på 8 år och 10 000 missiler mot Israels civila? Till slut var man tvungen att ta sitt ansvar och försvara befolkningen.

    Ca. 295 civila dödades i Gazakriget som Hamas startade genom att vägra en fortsatt vapenvila. De hade kunnat undvika det genom att inte anfalla Israel dagligen och genom att inte operera utifrån civila områden med befolkningen som mänskliga sköldar.

    Hur du äverhuvudtaget kan jämföra Israels rätt till självförsvar mot Hamas krigsförbrytelser och väpnade anfall med ett ideologiskt system som var beroende av att spärra in sin befolkning för att förhindra den att rösta med fötterna, är minst sagt förbluffande. Och sorgligt.

  3. Hur man än vänder och vrider på det hela finns hos vänstern en skuldkänsla för förtrycket i Sovjet och Östeuropa som en del debattörer försöker marginalisera genom att peka på diverse andra mer eller mindre obskyra dikaturer av annan färg än de röda diktaurerna.

    I inlägget ovan finns exempelvis referenser till Francos Spanien och diktaturens Indonesien. Skillnaden är bara den att inga svenska demokratiska partier stött dessa regimer medan vänsterpartiet, som också framgår av inlägget, har en något befläckad historia när det gäller relationen till Sovjet och Östeuropa.

    Ett problem för vänsterpartiet är att man, såvitt jag förstår, fortfarande vill leda sin historia tillbaka till 1917. Konsekvensen är att partiet då får en historia som inbegriper en mycket lång period av nära relation till Sovjet och Komintern. Först med Chrustjevs avsägelse från stalinismen avsade sig också det svenska partiet stalinismen.

    Härefter följde en period en ganska lång period av stora problem att förhålla sig till demokratiska värderingar.

    Efter en resa till Östtysklnd 1974 säger Lars Werner:

    ”Under vår rundresa kunde vi ta del av det framgångsrika socialistiska uppbyggnadsarbetet som pågår i DDR. Vi har konstaterat de framgångar man uppnått under 25 år som socialistisk stat och fått en bekräftelse på att det bara är socialismen som kan lösa samhällsproblemen i det arbetande folkets intresse”.

    Partiet ansåg också länge att när väl socialismen införts skulle den inte kunna avskaffas.

    År 1974 skriver Jörn Svensson, på sin tid tongivande vpk’are, i ”Du skall ta ledningen och makten” följande (s 208-209):

    ”…i det socialistiska Sverige ska det vara olagligt att väcka frågan om inskränkning eller raserande av det beslutssystem socialismen byggt upp och ersättande av detta med beslutssystem i kapitalistiska former. Varje försök att rubba folkegendomen och arbetarsjälvstyret ska vara olagligt. Något verkställande av sådana beslut ska inte lagligen kunna ske. Det ska tvärtom ankomma på den socialistiska statsmakten att med tillgängliga medel bekämpa sådana försök”

    Boken ”Du skall ta ledningen och makten” var flitigt använd vid studiecirklar inom vpk.

    Kan någon påstå att detta utgör en demokratisk grundinställning?

    I partiets marxistiska grundkurs ”Studier för socialism” från 1979 sägs bland annat (s. 125):

    ”När socialismen väl genomförst finns det inga reella möjligheter för en övergång till kapitalism annat än genom kupper eller militär inblandning utifrån”

    Alltså folkets i fria val uttryckta vilja skulle inte kunna rubba socialismen.

    År 1979 skriver i en skrift ”Istället för yttrandefrihet och tryckfrihet” (s. 31):

    ”…huvudtesen är, att det råder yttrande- och tryckfrihet i ett samhälle,ej har något värde i sig. Det är heller vare sig ett tillräckligt eller nödvändigtvillkor, för att det ska råda en sund opinionsbildning”.

    Länge pågick fraktionsstrider mellan mer moskavtrogna och minder moskvatorgna som 1977 slutade i utbrytningen Arbetarpartiet Kommunisterna.

    Sanningen är nog den att vänsterpartiet får finna sig i att få kritik så länge som man framhärdar i att partiets historia börjar 1917.

  4. bästa allianspartist,
    Din replik har flera uppenbara svagheter;

    1) Visst är det så att borgerliga partier har stött både Francos Spanien och Suhartos Indonesien. När jag själv gick igenom tidningar från tiden för spanska inbördeskriget slogs jag av hur öppet den svenska högern gav sitt stöd till fascisterna som störtade den spanska demokratin. De till och med kallade dem vid sitt rätta namn – fascister. Dessutom röstade samtliga borgerliga partier i riksdagen för den noninterventionspakt som förbjöd hjälp till det demokratiska Spanien. Detta svek mot den spanska demokratin från västländerna var en avgörande orsak till Francos seger. Så man kan nog med rätta säga att borgerligheten stödde Francofascismen inte bara i ord utan även i handling.
    Även efter fascismens seger så verkade de svenska borgerliga partierna inte skämmas för den. När de under kriget försökte införa partiförbud riktat mot kommunisterna så nämndes lagstiftningen i Spanien, där fascisterna bokstavligen slaktade anhängare av arbetarrörelsen, som en förebild för den svenska lagen om partiförbud.
    Även i Indonesienfallet har du fel. Handelsminister Hadar Cars reste 1977 och åt middag med självaste överstebödeln Suharto, allt i syfte att öka handeln med diktaturen. Dit hörde även vapenhandel, Bofors hängde på i folkpartistens släptåg. Det blev också vapenaffärer med diktaturer, vapen som senare, om jag minns rätt, användes i folkmordet mot folket på Östtimor.

    Din debattstil är inte särskilt hederlig. Några lösryckta citat från 70-talet ger en fullständigt missvisande bild av Vpks politik. Vid den här tiden förespråkade partiet en demokratisk socialism inklusive allmänna och fria val. Partiet har stött alla svenska demokratiska reformer av betydelse.

    Att du hänger upp dig på årtalet 1917 som du gör visar bara din okunnighet om vänsterns historia. Det är ett historiskt faktum att det var då som Vänsterpartiets föregångare, det socialdemokratiska vänsterpartiet bildades, detta hade dock inget med bolsjevikernas maktövertagande i Ryssland att göra. Det ensidiga beroendet och försvaret av politiken i Sovjet skulle jag vilja hävda sträcker sig under perioden 1921 till mitten på 60-talet i partiets historia. Komintern upplöstes för övrigt 1943. Fel och brister har naturligtvis funnits även efter dess men förändringen som skedde av politiken under CHs tid som ordförande och genomgripande.

    Som helhet tycker jag att ditt inlägg är okunnigt, enkelspårigt och propagandistiskt.

  5. Ett bra inlägg och ett bra svar till Allianspartisten.

    Men vi ska kanske inte klanka de unga som idag envisas med att tillskriva vänstern åsikter som majoriteten inom denna inte hyst de senaste 70 åren. De har ju inte fått lära sig vår moderna historia, varken i skolan eller via media utan envetet indoktrinerats i de åsikter de hyser, precis som var fallet med mig när jag var ung på 50-talet och USA var frihetens stamort på jorden som hade räddat oss från Hitler (skriver om detta idag).

    Vad gäller åsikter om diktaturer och tortyr etc. så skriver jag en del om detta här (2005):

    http://www.kebi.se/motvallsbloggen/juni05.html#5/6

  6. Jonas:
    Jag tycker nog du blandar äpplen och päron ganska friskt.

    Det jag vänder mig mot är att Vänsterpartiet även efter mitten av 60-talet och ända fram till murens fall hade ett organiserat samarbete med de kommunistiska partier, som utan ett uns av demokrati, var statsbärande i Sovjet och Östeuropa. Det var frågan om besök på varandras kongresser, studieresor och diverse mer eller mindre patetiska hyllningsakter, allt enligt den sovjetkommunistiska etiketten. (…om utvecklingen före mitten av 60-talet tycks vi ju förövrigt vara ganska överens).

    Du kan inte hitta ett enda svenskt demokratiskt parti som haft motsvarande typ av samarbete med statsbärande dikturpartier. Här finns inga besök på några partikongresser, studieresor eller lyckönskningstelegram vid partijubiléer.

    Din kritik av borgerligheten under 30-talet är svepande och behöver konkretiseras med partier, händelser och årtal. ”När jag själv gick igenom tidningar från tiden för spanska inbördeskriget…” är inte särdeles konkret. Dock förnekar jag inte att 30-talet var en problematisk period då det fanns personer, inom både höger och vänster, som tog intryck av de brunsvarta vindar som blåste vid över världen.

    Högerpartiets (Allmänna Valmansförbundets) problem var det fristående ungdomsförbundet, Sveriges Nationella Ungdomsförbund (SNU), som fick en allt mer brunsvart inriktning. Det hela ledde till en brytning och utrensening 1934 där, dåvarande högerledaren Arvid Lindman och senare partiledaren Jarl Hjalmarsson var drivande i reningsarbetet.

    Inte heller vänsterpartiet var fritt från problemen. Partiledaren mellan 1924 och 1929, Nils Flyg, tog även han intryck från de brunsvarta vindarna och utvecklades såsmåningom till en tvättäkta nazist, som under andra väldskriget ledde ett parti, Socialistpartiet, som fick direkt ekonomiskt stöd av Tyskland.

    Ditt nästa påstående ”Även i Indonesienfallet har du fel. Handelsminister Hadar Cars reste 1977 och åt middag med självaste överstebödeln Suharto, allt i syfte att öka handeln med diktaturen” är förvånande. Här förmår du inte skilja mellan utrikespolitik, å ena sidan, och ett partis egna ”vänskapliga” förbindelser med likasinnade vänner, som i fallet vänsterpartiet.

    Hadar Cars var i Indonesien i egenskap av företrädare för landet Sverige. Det är på detta sätt utrikes- och handelspolitik fungerar. Man åker runt för att utveckla förbindelser och i detta är givetvis handel en fundamental del. Här är det så att vi har diplomatiska förbindelser med de flesta länder oavsett statsskick. Detta kan man givetvis ha åsikter om, men det är så det fungerar och så agerar de flesta länder. Det som begränsar i detta är givetvis om FN eller EU beslutat om bojkotter av olika slag.

    Således var Hadar Cars besök i Indonesien 1977 inte ett dugg märkligare än Ingvar Carlssons besök hos den östyske ”överbödeln” Erich Honecker våren 1989 eller än Olof Palmes besök hos den kubanske diktatorn 1975. Och inte gör väl Tage Erlanders statsminsiterbesök i Moskva 1956 honom till sovjetkommunist? Och inte kan väl Karin Söder, som i var i Moskva som utrikesminister 1978, stämplas som kommunistisik medlöpare?

    Nej, ditt ”Hadar Cars”-argument håller inte.

    Vidare, det jag med citaten vill visa, är att vänsterpartiet, också efter mitten av 60-talet, menade att socialismen är irreversibel. Har den en gång införts finns ingen återvändo. Detta, vill jag nog mena, var en högst officiell ståndpunkt i partiet. Detta var givetvis något som också förmedlades i partiets officiella grundutbildning ”marxistisk grundkurs” där man faktiskt sa:

    ”När socialismen väl genomförst finns det inga reella möjligheter för en övergång till kapitalism annat än genom kupper eller militär inblandning utifrån”

    Med all respekt, men jag menar att denna typ av ståndpunkter är väldigt svåra att förena med demokrati.

    Slutligen, att partiet tar sin utgångspunkt i 1917 (…och nu har jag kontrollerat att det också står i nuvarande partiprogamet, s. 31) är problematiskt. Det fanns måhända 4 ”fria” inledande år, men sedan följde åtminstone 40-45 år av totalt mörker och genom att inte fullt ut ta avstånd i från och helt frisvära sig från denna del av historien får nog vänsterpartiet finna sig i att bli ifrågasatt.

    Hade det inte varit bättre att 1989 lägga ned partiet och börja om ”på ny kula”, än att ständigt dras med en solkig historia?

  7. När Vänsterpartiet grundades 1917 var Sverige fortfarande en diktatur. Ett av partiets dagskrav då var ”Omedelbart inkallande av en konstituerande nationalförsamling på grundval av oinskränkt allmän rösträtt för män och kvinnor från 20 års ålder.” Detta samtidigt som Moderaternas föregångare Högerpartiet var motståndare till allmän rösträtt.

    Varför ska då Vänsterpartiet som i början av 1900-talet arbetade mot diktatur och för allmän rösträtt börja om ”på ny kula” medan moderaterna som arbetade för diktatur och mot allmän rösträtt inte ska göra det?

    Förklara gärna!

  8. bästa allianspartist,
    Är det så konstigt att Vänsterpartiets historia tar sin utgångspunkt 1917 när partiets föregångare faktiskt bildades det året? Jag fattar faktiskt inte vad det är du upprörs över. Ska partiet ljuga om vilket år det bildades?
    Du blandar samman demokratisyn i vänstern med den deterministiska historiesyn som mer trosvissa marxister kunde omfattas av tidigare men som dessbättre är i stort sett borta idag. Man såg det helt enkelt som en omöjlighet att gå bakåt i historieutvecklingen, inte för att det var förbjudet utan därför att socialismen skulle infalla när produktivkrafternas utveckling ledde till det och kapitalismen försvann. Kanske lite marxistisk överkurs av den gamla skolan där, men den kan förklara din sammanblandning på området.
    Jag tycker att du lider av klassisk borgerlig enögdhet. Missgrepp i borgerlig historia rinner av dig som vatten av en gås. I 30-talets borgerlighet fanns såväl rasteorier, följsamhet mot nazityskland som antidemokratiska beslut under kriget som att internera svenska antifascister.
    Jag är glad att mitt parti är mycket mer öppet och självkritiskt än vad du förmår vara. Jag anser dock inte att det finns någon politisk arvssynd som gör att dagens vänsterpartister som inte alls är några stalinister är skyldiga till vad svenska kommunister tyckte på 30-talet. Lika lite är dagens moderater medskyldiga till att dåtidens höger var emot demokratins införande i Sverige. Däremot tycker jag att partierna har skyldlighet att ha en självkritisk och öppen hållning till sin historia.
    På ett område gör du mig dock mörkrädd. Hur kan du ursäkta och bagatellisera att en svensk minister väljer att bidra till att sälja vapen till en diktator med en miljon liv på sitt samvete? En diktatur som två år innan besöket invaderat Östtimor och begick ytterligare ett fruktanvärt folkmord där under tiden för Cars besök.Dessvärre framstår ju Honecker, i allt sitt elände, som en amatördiktator i jämförelse med Suharto. Inget tvingar en politiker att som Cars hjälpa till att sälja vapen till en folkmördare. Dagens vänsterpartister har i alla fall vett att tycka att det var oförsvarligt att partiets föregångare hade förbindelser med vissa av de statsbärande partierna i öst. Du verkar tycka att vapenförsäljning till folkmördare hör den liberala kapitalismen till, det är den borgerliga dubbelmoralen i sin prydno.

  9. Bäste Jonas.
    ”Jag tycker att du lider av klassisk borgerlig enögdhet.”

    Det må så vara med du lider då av ”lika goda kolsupar”-syndromet.

    Inget av dagens borgerliga partier har haft något som helst organiserat samarbete med dikaturer på det sätt som vänsterpartiet haft. Du måste komma med mer bevis kring dina insinuationer kring 30-talet. Här har jag redogjort för den problematik som fanns kring Sveriges Nationella Ungdomsförbund (SNU) och som löstes 1934. Här är jag den förste att tillstå att SNU var en skamfläck för den svenska borgerligheten så länge man ansåg sig tillhöra denna även om det strikt sett var frågan om en fristående.

    Nu vore det intressant om du lämnar de svepande formuleringarna och konkret anger de påstådda organsierade samarbetena med diktatoriska regimer. Jag känner de borgerliga partiernas historia ganska bra och har faktiskt för ett antal år sedan, i mindre skala varit delaktig i visst forskningsarbete. I detta ingick intervjuer med personer som var aktiva under 30-talet.

    När det gäller vänsterpartiets föregångare så vet vi ju (…och det är vi ju på inget sätt oense om) att det var frågan om ett djupt organsiserat samarbete med Moskva som tog sig de mest märkliga uttryck.

    Häri finns en skillnad och den är viktig och den kan inte marginaliseras. Det är här jag tycker det är så märkligt att vänsterpartiet vill kännas vid sin historia fram till mitten av 60-talet. Om man menar sig vara demokrat förstår jag inte hur man vill ha med detta att göra…men det är väl min ”borgerliga enögdhet” förstås som hindrar denna insikt.

    Om vi nu ska fortsätta lite på det historiska spåret så säger du ”Lika lite är dagens moderater medskyldiga till att dåtidens höger var emot demokratins införande i Sverige”.

    Javisst fanns det en del av ”högern” som i slutet av 1800-talet och ibörjan av 1900-talet var skeptiska till införande av allmän rösträtt. Detta gällde dock inte alla delar. Faktum är dock att den första allmänna rösträtten i Sverige, förvisso endast för män, genomfördes 1909 av ”högerregering” under ledning av Arvid Lindman. Det striden främst gällde vid detta tillfälle var proportionella val eller enmansvalkretsar med majoritetsval.

    När det så gäller ”Cars-frågan” tycker jag du fortfarande blandar ihop äpplen och päron. Cars agerade som företrädare för Sverige och inte som partiföreträdare. För vapenexport finns ett omfattande regelverk och det regelverk som gällde när Cars besökte Indonesien var, såvitt jag förstår, samma regelverk som gällde under tidigare socialdemokratiska regeringar.

    Några år efter Cars var ju förövrigt statsminister Palme inblandad i den så kallade Boforsaffären där Haubits 77 såldes till Indien. Även denna affär gick säkert rätt till utifrån regelverket för vapenexport. Problemet här var av ett annat slag då mutor förekom, vilket sannolikt inte Palme kan lastas för.

    Man kan ha synpunkter på regelverket för vapenexport men både Cars och Palme agrerade utifrån detta regelverk. Du måste här skilja på politiska beslut, d.v.s. beslut om lagar och regelverk, och förvaltningsbeslut som rör tolkningen av lagar och regelverk.

  10. Nu tycker jag att du blir allt mer märklig i debatten, jag rundar av med det här inlägget.

    Allmän rösträtt infördes inte i Sverige 1909, det som då infördes var ett system där rösträtten fortfarande var graderad efter inkomst, det är inte allmän rösträtt och Högerpartiet var inte för den när den väl infördes. Det går inte att ha en seriös debatt med en person som hittar på sin egen historieskrivning så att den ska passa de egna värderingarna.

    Tanken att vända historien ryggen är befängd, historien ska man se i vitögat, på gott och ont, och lära av. Men det förutsätter förstås att man har ett seriöst intresse för den som något annat än för att bekräfta de uppfattningar och fördomar man redan har.

  11. ”Inte hitta ett enda svenskt demokratiskt parti som haft motsvarande typ av samarbete med statsbärande dikturpartier”?

    Allianspartist, gör dig inte löjlig. Låt mig räkna upp fyra partier: Moderaterna, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet. Alla sammarbetar med diktaturregimen i Afghanistan som lagstadgat inte bara rätt till våldtäkt av kvinnor utan även plikten. Alla stödjer de diktaturen i Irak. Alla stödjer de apartheidregimen i Israel och dess rassegregering.

    Moderaterna har alla sammarbetat med varje Francos Spanien, militärjuntan i Grekland, den sydafrika stödda Renamo-guerillan I Mocanbique.

    Alla partierna jublade vid militärkupperna i Algeriet och Pakistan. Om du nu är så uselt påläst borde du i alla fall försöka läsa på lite.

Kommentera