Man får passa på

Det är inte så ofta jag är överens med moderater, men nu har det hänt och då får man passa på att sträcka ut en hand. Denna text är från dagens VK, debattsidan.

Den senaste tiden har debatten om uranbrytning blossat upp igen efter att statsminister Reinfeldt uttalat sig positivt om en eventuell brytning under ett besök i Umeå. I debatten har moderaternas riksdagskandidat i Västerbotten, Edward Riedl, varit en av de mest entusiastiska förespråkarna för uranbrytning i länet.
I denna fråga har jag en helt annan uppfattning. Uranbrytningen medför stora miljörisker. Uran i sig är giftigt, vid brytning frigörs radon och radioaktivt damm med stora arbetsmiljöproblem som följd.
Avfallet som blir liggande i generationer efter brytningen har upphört är radioaktivt och innehåller ofta även andra farliga substanser. Om avfallet läcker ut i naturen kan det skada vattensystemen och spridas. Uranbrytningen skulle också skada bilden av Västerbotten och möjligheterna att marknadsföra vår natur och turism. Denna debatt lär fortsätta inför valet eftersom frågan skiljer oss i de rödgröna partierna som säger nej till uranbrytning från den borgerliga alliansen.

Dessbättre har vi en rad andra näringar som kan utvecklas i länet. På energiområdet har såväl vindkraft, till havs och på land, samt bioenergi stor potential. Västerbotten kan bli en föregångare på och exportör av ren förnyelsebar energi. Även på gruvområdet finns det goda framtidsutsikter. I länet finns en rad mineraler vars brytning medför mindre risker än uranet. I samband med finanskrisen har efterfrågan och metallpriser sjunkit, men det är tillfälligt. Under många år framöver kommer vi att kunna exportera mineral som omvärlden behöver. I detta ligger en stor möjlighet att utveckla vårt län och inte minst dess inland.

I värsta fall innebär gruvbrytning ett begränsat antal arbetstillfällen under några år och efterlämnade miljöproblem. Rätt hanterat kan den innebära långsiktig utveckling, samhällsnyttiga investeringar och utvecklande av nytt kunnande inte minst på miljöområdet. Sverige har hårda miljölagar vid gruvdrift. Det är bra, vi ska inte riskera vår miljö och efter brytningen ska landskapet återställas på bolagens bekostnad. En god miljö är en del av driftskostnaden. Miljökunnandet på området är i sig en bransch med stora exportmöjligheter. Gammalt gruvavfall är en huvudkälla till utsläpp av tungmetaller i naturen. Genom att satsa på forskning och företagande på området kan vi bli en exportör av kunskap och teknik. Detta sker till viss del redan exempelvis inom ramen för Georange.

Ska vi ha nytta av de arbetstillfällen som skapas inom branschen krävs det att vi har de utbildningar som krävs. När malmen fraktas ska vi så långt som möjligt rusta upp och använda vår järnväg för att undgå tunga transporter på väg. Gruvnäringen kan bidra till en bättre infrastruktur och fler arbetstillfällen. Den kan leda till ett lokalt uppsving för andra sektorer i samhället och ökade skatteintäkter.

Samtidigt kvarstår det faktum att vinsterna för det mesta hamnar hos ett stort gruvbolag med huvudkontor långt från Västerbotten. Bara två promille av omsättningen återförs till samhället i form av pengar till markägare och forskning. Hur kan samhället får större långsiktig nytta av att våra naturresurser används?

Till min positiva förvåning så har moderaten Edward Riedl funderat på detta och han vill ha ett system som han jämför med återbäringen vid oljeutvinning då stora delar av intäkterna går direkt till värdlandet eller regionen. I denna fråga håller jag med Riedl, återbäringen till regionen bör öka när gruvbolag gör stora vinster här. Det är lovvärt att en moderat på detta vis går emot det egna partiet och regeringen i denna fråga. Jag hoppas att vi kan finna vägar att samarbeta över blockgränserna för att finna lösningar. Den viktiga debatten om hur återbäringen ska kunna öka återstår. Systemet med rätt till kronoandelar vid gruvbrytning är borttaget, men ökat statligt ägande kan vara en väg. En annan väg är beskattning och en speciell fond för regional utveckling kopplad till brytningen. Jag är öppen för alla konstruktiva förslag och jobbar gärna tillsammans med Riedl för att utveckla dem.

En reaktion på “Man får passa på

  1. Håller med när det gäller uranbrytning men man saknar ändå fakta vad gäller HUR farligt uranbrytning är för miljö och människor. Fast det är förstås inte motståndarnas uppgift att ta fram såna siffror, det borde SKB eller vilka det nu är som är ansvariga ha gjort.

    Jag tycker dock att det var dumt av Storuman och kanske var det Åsele att tackade nej till slutförvaring i stål- eller kopparkärl under mark av radioaktivt avfall. Det skulle ha gett jobb och troligen är denna länk i kärnkraftskedjan tämligen ofarlig/oskadlig, något som ju uranbrytning inte är, ens år 2009. Nu får Östhammar ta hand om Forsmarks och andra svenska reaktorers avfall. Man ska lagra materialet i urberget under havet mellan sommarparadiset Gräsö och fastlandet. Alltså i Roslagens famn vid Öregrund som Evert sjunger om. Jag tror folk i området, inklusive sommarfolket, tycker det är rätt okey. Ingen klagade i Östhammar där jag bodde tre månader i somras. Huspriserna börjar stiga i Öregrund och Östhammar, snart också i närliggande inlandsorter på pendlaravstånd till Forsmark som Gimo, Alunda, Österbybruk och Tierp. Även Gävle och Uppsala kommer att gynnas, arbetsmässigt, av detta jätteprojekt. Men jag tycker att Norrlands inland hade behövt jobben bättre. Där säger man som väntat nej, dock inte tilll villkorslöst skoteråkande längs krysslederna som gör djuren mer hetsade än dem som finns på Skansen. Men för miljön är det förstås bäst om transproterna av avfallet minimeras och då blir Östhammar det naturligaste alternativet.

    Exportera vind- och solel från Norrland? Är det troligt? Knappast några unika förutsättningar, typ älvar, där. Något sämre solvinkel och transportförluster för strömmen. Vindsnurror finns det plats för också i sydligare delar av landet.

Kommentera