De vill bli ministrar…

Jag har följt s-kongressen på distans och inte särskilt noga. Besluten verkar inte heller vara så oväntade. Som vänsterpartist kan jag ändå se en klar besvikelse och tre tydliga steg framåt.

Det negativa beslutet är förstås att socialdemokraterna fortfarande stöder svenskt deltagande i kriget i Afghanistan. Jag hade hoppats på åtminstone en delvis omorientering mot en politik där vi inte okritiskt deltar i USAs krig i landet och där våra miljoner som satsas där ska gå till skolor och kliniker istället för till svenska soldater under amerikanskt befäl i ett krig som inte kan vinnas. Men sista ordet är inte sagt i denna fråga, det är helt säkert.

Till det positiva hör beslutet att Sverige bör erkänna Västsahara som stat. Det är verkligen ett steg framåt för kampen för ett fritt Västsahara och mot Marockos ockupation. Ett annat positivt beslut är att s-kongressen verkar ha beslutat att förorda en sorts statlig investeringsbudget för att bygga järnväg och vägar. Det är ett steg bort från den stela normpolitiken och för en mer realistisk och modern ekonomisk politik. Inte minst i kristider som dessa måste staten kunna investera för att skapa jobb och modernisera landet. Att låna till löpande utgifter är aldrig något att sträva efter, men att låna till lönsamma investeringar för framtiden är klokt i tider som dessa.

Läs mer i DN, SvD och GP.

Det var också roligt att se att partiledarna för de tre rödgröna partierna var på plats. Det känns som om det rödgröna alternativet är allt starkare och mer självklart. Det märks inte minst på att de kritiska kommentarerna blir allt mer raljerande och osakliga i brist på bättre argument. Ett argument mot att samarbetet som jag har särskilt svårt att förstå är de som med lite bitterhet konstaterar att Ohly och de gröna språkrören vill bli ministrar. Ja, men är inte det ganska självklart? Det är väl ungefär lika naturligt som att fotbollsspelare vill bli uttagna till landslaget eller att författare drömmer om augustpriset. Det är när man når regeringsmakten som man kan genomföra sin politik och den partiledare som inte strävar efter det borde nog göra något annat.

Frågan är förstås aningen mer komplicerad än så. Om personlig fåfänga är en huvudsaklig drivkraft för att försöka bli minister eller om man är beredd att sälja sina politiska ideal för att ta sig dit så är man nog mindre lämplig för uppdraget. Men att politiker vill ha makten att kunna genomföra det man tror på är i sig lika överraskande som att en korvhandlare vill sälja varmkorv.

3 reaktion på “De vill bli ministrar…

  1. Apropå kriget i Afghanistan är det lite obehagligt just nu när försvarsmakten gör reklam på tunnelbana och bussar för att rekrytera folk till kriget. Känns lite overkligt… Hur gick det till?

  2. Beträffande S-kongressen, så trist att man inte tog avstånd till privatiseringar inom vård och skolan, vilket har folkets stöd. Är det verligen möjligt att få full insyn i ett vårdbolag som drivs som aktiebolag? Hur ska en sådan tillsyn kunna gå till? Känns inte bra.
    Positivt att S sa nej till uranbrytning, så på en punkt så är S, V och Mp eniga i allafall.

  3. Det är alltid intressant att läsa om Västsahara och arbetet för ett fritt Västsahara. Ser fram emot din nya bok (är i Ecuador när den publiceras men får läsa den under valrörelsen) sen så håller jag med om s-kongressen. Det var extremt roligt att vi fick igenom den motionen emot partistyrelsens tycke (det var dessutom något av en personlig vinst eftersom jag skrev motionen ifråga). Låt oss bara hoppas att vi vinner valet och att vi hjälps åt att driva igenom det i praktiken. Kramar! Natasa

Kommentera