Bergmästare på villovägar

Visste ni att vi har en bergmästare i Sverige? Han heter Jan-Olof Hedström och är chef för myndigheten bergsstaten som ansvarar för frågor om tillstånd för prospektering och gruvbrytning. Om ni tycker att namnen låter ålderdomliga så kan det bero på att  bergsstaten med dess bergmästare tillhör Sveriges äldsta myndigheter, inrättad 1637. Idag lyder myndigheten under näringsdepartementet och Maud Olofsson.

Nyligen gick bergmästare Hedström rakt in i den politiska debatten – något ovanligt för en myndighetschef. Dessutom lät han mer som en företrädare för gruvbolagen eller kärnkraftsindustrin än som någon som ska tillämpa svensk miljölagstiftning. På vägen passade han på att läxa upp de folkvalda som inte delar hans positiva syn på uranbrytning och kärnkraft. Se NSD och DN. Föga förvånande har bergmästarens propagerande för uranbrytning fått ordentligt mothugg.

Det finns flera bekymmer med bergmästaren utspel. Ett är naturligtvis att det kan drabba bilden av den myndighet som han är chef för. Tillämpar den verkligen vår lagstiftning på ett opartiskt vis när bergmästaren verkar se uranbrytning som ett egenvärde? Ett annat frågetecken är om man delar den positiva synen på uranbrytning på näringsdepartementet. Maud Olofsson har ju närmast gjort en konstart av att göra uttalanden som låter kritiska till uranbrytning men som inte är det när man lyssnar till vad hon egentligen säger.

Bergmästare Hedströms argument haltar också i sak. Svåra miljöproblem i samband med brytning av uran är inte bara något som förekommer i mindre utvecklade länder. Även i Kanada finns det allvarliga exempel på miljöförstöring i samband med brytningen. Men jag får intrycket av att Hedström inte riktigt tar miljöriskerna på allvar. Det finns inte heller något ”svenskt” uran till svenska kärnkraftverk. När uranet väl är uppe ur backen så är det EU, via Euratomfördraget, som bestämmer över hur det används.

2 reaktion på “Bergmästare på villovägar

  1. Du har påverkat mig i en riktning mot kärnkraft och uranbrytning. Har alltid i och för sig fattat att det senare är en snuskig syssla för miljön och, åtminstone tidigare, farligt för dem som utsätts för lågdosstrålandet och den försurade miljön som lakar ut tungmetaller lokalt. Någon gång för kanske tio år sen gick tåget för kärnkraften, nu är det förnybart somn gäller. Kärnkraften blir säkrare och säkrare men dess problem är att alternativen nu utvecklas så fort att k-kraften helt enkelt slås ut av marknadskrafterna. Tror att Sandvik, ABB, Alfalaval m fl storföretag redan fattat det även om de håller tyst i debatten och helst vill fortsätta leverera k-kraftanknutna prylar typ specialstål och annat. Förnyelsebart är ju också ofarligt för levande celler och det är ju inte kärnkraften som bekant så hanterandet blir för dyrt. Vissa invänder att förnybart kan vara farligt (de som monterar kan ramla ned) eller förfulande för miljön men det är bara skitsnack. Effekten per enhet tycks hela tiden öka tack vare accerererande forskning. Fast kärnkraften kommer att finnas kvar åtminstone 40 år till.

  2. Ja fy vad hemskt att en sakkunnig person har en åsikt, och till på köpet en åsikt som du inte håller med om! Mycket mycket upprörande!

    Sarkasm åsidå… att myndighetschefer har åsikter är knappast något nytt. Om du tycker det är illa att bergmästaren har åsikter, är du då också upprörd över att Tomas Kåberger, chef för energimyndigheten, är kärnkraftsmoståndare och passionerad vindkraftskramare, så till den milda grad att han blir skitförbannad för att KVA inte säger det han vill höra?

    När det sedan gäller miljön så har vi i Sverige en mycket oförlåtande miljöbalk vars uppgift är att förhindra miljöförstöring i samband med eexempelvis gruvbrytning. Vad är det du anser vara problemet att låta brytare få gå till miljöprövning och presentera sitt case för att få bryta?

    /Micke

Kommentera