Det moderna slaveriet

lastbil

-Det är ett modernt slaveri. Fattiga människor utnyttjas hänsynslöst och seriösa företag slås ut.

Ulf Jönsson är stolt över sitt företag, men som andra åkare är han hårt pressad av konkurrensen från företag som utnyttjar utländska chaufförer med usla villkor. Ulf är en av många företagare som har fått nog av att den som sköter sig och behandlar sina anställda väl ska konkurreras ut av de som fuskar och utnyttjar sina chaufförer. Den här kvällen ska jag få åka från Helsingborg till Stockholm med en av hans bilar.

Han visar runt på åkeriet i Helsingborg som startades av hans far, Börje Jönsson. På företaget arbetar även de två sönerna och dottern. Han pratar om vikten av riktiga anställningar och kollektivavtal. Han visar måleriet och verkstan, det är viktigt att bilarna håller och ser snygga ut. Man ska kunna lita på Börje Jönssons åkeri. På datorernas skärmar ser man via GPS var bilarna är, i Sverige och ute i Europa. Det märks att han är stolt över sitt företag och att det har gott rykte.

Vid 18.30 rullar vi ut från Helsingborg. Magnus som sitter vid ratten på den nya SCANIA-bilen bekräftar att han trivs hos åkeriet, han har jobbat åt samma företag i 18 år, men som chaufför i 24 år. Åke som kör framför oss har varit i branschen i mer än 40 år. Magnus kan tänka sig att stanna till pension – om företaget finns kvar. Konkurrensen i branschen är knivskarp och framtiden är oviss.

I Helsingborg har han lastat grönsaker. I de stora lagren i stadens utkant kommer bilarna in från kontinenten och färjorna under förmiddagen. Där lastas godset om. På kvällen rullar en strid ström av tung trafik norrut. Nästa morgon ska butiker och restauranger i Stockholm ha sin varor. Natt efter natt, alla dagar om året utom julafton och nyårsafton, så är det Magnus och hans kollegor som ser till att stockholmarna har tomater, paprika och ruccolasallad.

När vi kommer utanför Helsingborg smattrar en regnskur mot vindrutan. Magnus pekar ut samhället där han bor. Flera åkeriföretag ligger där. Även hans fru jobbar för ett åkeri, fast på kontoret. Skånes åkerier är ett nav för Sveriges export och import. Vi pratar om villkoren för de som jobbar. Magnus vet precis vilka åkerier som behandlar de som jobbar schysst, och vilka som inte gör det. Han pekar ut olika bilar och berättar. Även i många svenskregistrerade bilar sitter en chaufför från Polen, Baltikum eller Bulgarien.

-De kan tjäna 500 eller 6oo euro i månaden. De sover och äter i sina hytter veckor i sträck. De har inte ens råd att gå in och fika eller äta på vägkrogarna. Många av bilarna är i dåligt skick. De är inte ofta de söker kontakt med oss, men ibland kan de fråga efter en adress. Ofta har de en adress i mobiltelefonen som de ska hitta till. De kan jobba här i månader i sträck innan de får åka hem till familjen. De vågar inte klaga, då förlorar de jobbet. Egentligen är det synd om dem.

Vi pratar om vad man kunde göra för att alla som kör lastbil i Sverige ska få rimliga arbetsvillkor. Det skulle behövas an vägslitageavgift som gör att även de utländska bilarna får betala skatt i Sverige. Om trafiken övervakas med GPS för en sådan avgift skulle kan också kunna se vilka som kör olaglig inrikestrafik i landet. Då skulle svenska åkerier kunna få något som liknar lika villkor i konkurrensen. Polisen skulle behöva göra fler kontroller, kunna ge högre böter och hålla kvar fler fordon. Nu verkar det som om trafikpolisen nästan har gett upp att kontrollera allt fusk med utländska fordon och chaufförer. Alla som kör i Sverige borde ha svenska löner och kollektivavtal, det kräver att man gör något åt missbruket av F-skattesedlar och oseriösa bemanningsföretag. Företag som fuskar upprepade gånger borde bli av med sina trafiktillstånd.

-Varför vill inte moderaterna göra något åt det här? Magnus verkar vara uppriktigt nyfiken på varför den förra regeringen var så passiv i den här frågan. Jag svarar att för dem handlar det nog om en fri marknad, öppenhet och konkurrens. Men marknaden är ju inte särskilt rättvis när några tillåts fuska. I debatten med borgerliga politiker brukar jag själv ta upp att deras politik för transportnäringen slår ut bra välskötta företag som inte kan konkurrera. Ofta är det mindre familjeföretag som får slå igen. Om de inte bryr sig om löntagarna så borde de i alla fall bry sig om de som äger företagen. Faktum är att många skulle vinna på ordning och reda för åkerierna. De utländska chaufförerna skulle få trygghet och vettig lön, staten skulle få in mer skattepengar, chaufförer och åkerier i Sverige skulle slippa bli utkonkurrerade av fuskare. Miljön skulle vinna på mer effektiva transporter med mer moderna fordon. Konsumenterna skulle sannolikt knappt märka på prislapparna att transporterna blir lite dyrare.

I höjd med Jönköping ringer Magnus hem och säger god natt till sin fru. Han äter ett äpple, lyssnar in nyheterna och sporten på radion. När vi kommer fram till Vättern öppnar sig landskapet. Sverige är ett vackert land. Solnedgången får himlen att flamma över Vätterns vatten och Visingsö när molnen spricker upp. Vi pratar om trafiksäkerhet, olyckor och köer. De tunga fordonen är fler än personbilarna i trafiken vi möter. Längs vägen fylls parkeringsplatser av lastbilar som stannar för natten. Magnus själv kommer att sova över i företagets lägenhet i Stockholm när han väl har lastat ut tidigt nästa morgon.

Pauser och körtider är noga reglerade. De nattöppna fiken är inte så många. När vi stannar vid Rasta i Ödeshög är lastbilarna många. Vår rast är exakt 45 minuter. Framför vägkrogen står de som stannar tillfälligt, de har nästan bara svenska chaufförer. Längre ner finns en parkeringsplats där de som övernattar står. Där finns de utländska chaufförerna. Vägkrogen har anställt en vakt för att se till att reglerna följs så att bilar inte parkerar in varandra. Inne på vägkrogen är det skånskan som dominerar runt borden. De flesta av de utländska chaufförerna stannar i sina bilar. Uppdelningen bli väldigt tydlig. Magnus hälsar på chaufförer från olika åkerier. Han beställer en sallad, det är den slanka linjen med hälsosam mat som gäller. Åke ansluter och strax efter kommer en chaufför från Helsingborg, Krister, som också har kört lastbil i mer än 40 år. De tråkar varandra och skämtar på ett vänligt hemtamt sätt. De snackar om köer, stress, men också om yrkets frihet. Men snart kommer samtalet in på det ständiga ämnet. Konkurrensen från de som utnyttjar utländska chaufförer med usla villkor.

-Jag pratade med en polack som lossade gods på ICAs lager i Västerås. Han hade inte varit hemma på sju månader, säger Krister.

Runt bordet skakar man på huvudet, det är vår tids slavhandel. Rädda chaufförer som saknar alternativ och som inte vågar säga ifrån eller gå med i facket.

Man kan rikta sin vrede åt två håll. Man kan skylla på utlänningarna som kör, eller så kan man kräva att de ska behandlas anständigt och klämma åt dem som utnyttjar chaufförer med dåliga villkor. Det första göder rasism och motsättningar. Det andra gör något åt problemet. Men ju längre tiden går utan att politiken gör något, desto större blir frustrationen bland chaufförerna.

Chaufförernas fackförening, Transport, var ett av de förbund som tog ställning mot EU-medlemskapet. De lät sina medlemmar rösta om saken efter en debatt bland medlemmarna. Resultatet blev ett tydligt nej. Så här i efterhand kan man bara konstatera att de hade rätt. EU:s inre marknad och fria rörlighet har varit mycket dålig för villkoren för deras arbete. I EU är företagens rätt att flytta personal och varor det viktigaste, då kommer fackliga rättigheter i andra hand. Men EU-medlemskapet innebär inte att Sverige är helt maktlöst. Mycket kan göras nu också. Dessutom måste Sverige kräva att EU ändras så att löntagarnas rättigheter inte blir mindre viktigt än företags kortsiktiga vinstintresse. Att den borgerliga regeringen inte gjorde något är inte så förvånande. Men en rödgrön regering måste agera, annars sviker man sina egna ideal och chaffisar som Åke, Magnus och Krister. Vill regeringen göra något åt problemen så får de gärna göra det ihop med oss i Vänsterpartiet.

Från Ödeshög åker jag vidare norrut i Åkes bil. Vi snackar någon timme, sedan börjar jag nicka till. Mellan 2 och 3 på morgonen kommer vi fram till Stockholm. Åke och Magnus ska lossa bilarna på olika ställen i ett par timmar innan de får sova, sedan ska de åka söderut ut igen. Vi skiljs åt utanför ett lager i Fittja. Jag åker hem i soluppgången. I huvudet surrar tankar om vad vi kan göra åt den helt orimliga situationen på våra väger.

Låt ryssen komma

Jag bor ett par stenkast från frihamnen i Stockholm. Den domineras numera av de stora färjorna som trafikerar Östersjön. På gatan, i tunnelbanan och på ICA hör jag finska, estniska, lettiska och ryska när passagerna kommer iland. De flesta är turister, några är nog här och jobbar på byggen och i restaurangkök. En och annan stulen bil och annat stöldgods forslas nog också med båtarna. Men mest är det ganska vanligt folk som åker. Idag låg båtar inne till och från Åbo, Helsingfors, Tallinn, Riga och St Petersburg.

Jag kan inte låta bli att fundera lite extra över de ryssar som kommer hit. De flesta ser ut att vara medelklass från St Petersburg, engelskan är för det mesta trevande och osäker. De verkar oftast vara på weekendresa, de är medelålders par och familjer med barn. De flesta verkar inte vara direkt rika, de åker med SLs buss eller vandrar in till staden med kartan i hand. Ibland får jag hjälpa någon med att hitta rätt väg eller varna för svindyra taxibilar som försöker lura dem.

Nu hårdnar tonen mellan Ryssland och väst. Putins Ryssland har ockuperat Krim och i praktiken är det Ryssland som bedriver kriget i östra Ukraina. Det rustas upp, tonen höjs och militärer övar. Det är en trist och farlig utveckling. Det är ingen tvekan om att den ryska regimen har huvudansvaret för att Ukraina slits sönder. Det vore naturligt om Ukraina hade nära band och goda förbindelser med både väst och Ryssland. Ingen har skadat den tanken mer än Putin. Jag tänker på min granne i Umeå som är från Moskva, han har sina mamma i östra Ukraina. Hur onaturligt är inte kriget?

Putins styre är en klassisk nationalistisk högerregim. Krig och fiendebilder ska samla stödet på hemmaplan inför en yttre fiende, och avskräcka de egna oppositionella. Information och debatt ersätts av propaganda när fri media kvävs. Priset betalas av vanliga ukrainare och ryssar. Mitt hjärta finns bland de allt för få modiga ryssar som demonstrerar för fred med Ukraina och med de som sitter fängslade efter protesterna på Bolotnajatorget.

Nu inför EU fler sanktioner mot Ryssland. Det är nödvändigt så länge aggressionen inte upphör. Putins oljemagnater, vapenhandlare och bankirer kan gärna få så hårda sanktioner som möjligt. Men i konfliktens kölvatten kommer också en mer allmän ryssfientlighet. Den tror jag att vi ska akta oss för. Jag skulle vilja att vanliga ryssar fick det enklare att resa hit, trots att rubelns fall idag gör det svårare. Jag skulle önska att fler vanliga ryssar och svenskar/britter/tyskar mötte varandra bortom krigsretorik, fiendebilder och propaganda. Jag skulle önska att vi visste mer om varandra. Jag tror att det är dåligt för makten och bra för freden. Därför är jag glad när jag hör ryska talas i mina kvarter eller på bussen som jag åker med på morgonen.

Vill högern begripa vänstern?

Det kan vara bekvämt att ha fördomar. Hur enkelt är det inte att avfärda en politisk åsikt utan att behöva fundera över argumenten i sak?

 

Det har slagit mig flera gånger de gångna veckorna i debatten om valet i Grekland och den nya vänstervågen i EU. Högerns debattörer har i högt tonläge avfärdat vänstern med guilt by association och en världsbild från det kalla kriget. Kanske har de varit så säkra på att vänstern var besegrad att de inte har tyckt sig behöva begripa den. Nu när vänstern växer i styrka i EU försöker högern bemöta en motståndare som inte finns – utom i deras egna föreställningar. När jag läser den svenska högerns texter om Grekland så beskriver de något helt annat än det land och den vänster som jag har mött i Aten

 

I Grekland, Spanien och Irland är vänsterpartier idag störst i val eller opinionsmätningar. Syriza, Podemos och Sinn Fein är sinsemellan mycket olika rörelser med olika bakgrund, men de har några viktiga saker gemensamt. De motsätter sig åtstramningarna och EU-diktaten som har räddat banker men offrat välfärd och arbetstillfällen i deras länder. Även i andra länder runt om i EU som Nederländerna och Danmark har vänstern växt. I Belgien och Italien utmanas europolitiken av fackliga protester.

 

I flera länder där socialdemokratin har slutit upp bakom EU:s högerpolitik som Finland, Grekland, Irland och Nederländerna har den fått betala ett högt pris. En socialdemokrati som inte längre formulerar en alternativ ekonomisk politik får det svårt. Här finns en avgörande skillnad mot den nya vänstern som faktiskt bedriver vänsterpolitik. När EU:s extrema åtstramningar har misslyckats är det vänstern som står för en alternativ politik med jämlikhet, stimulanser och investeringar, närmast en form av keynesiansk ekonomisk politik.

 

På ett sätt kan jag förstå att läget är besvärligt för högerns debattörer. En ärlig analys av grunden för den nya vänsterns framväxt skulle kunna leda till en smärtsam självkritik.

 

Den ekonomiska krisen i länder som Spanien, Grekland och Irland har skapats av högerns idéer och partier. Högerpartierna har inte bara fört länderna in i krisen, de har också ofta varit djupt korrupta. Ibland har även socialdemokrater fört högerns politik. Tanken var att extrem åtstramning, privatiseringar och otrygg arbetsrätt skulle vara vägen ur krisen. Den politiken har varit en social katastrof som skapat fattigdom, massarbetslöshet och omfattande emigration. Faktum är att den också är ett nationalekonomiskt misslyckande med negativ tillväxt, brist på investeringar och ökande offentlig skuldsättning. Man kan jämföra med USA som valde att stimulera ekonomin för att komma ur krisen.

 

Högerns debattörer moraliserar gärna över greker och spanjorer för att de inte kan betala ländernas skulder. Men högern bryr sig aldrig om att bankerna fick vältra över sina förluster på skattebetalarna i samband med finanskrisen. EU:s politik har fokuserat på att rädda bankerna och offra välfärden och framtiden för de unga. Här finns högerns blinda fläck, man förmår inte kräva ansvar av de som faktiskt har skapat krisen. Inte heller vill man inse att euron är en dysfunktionell valuta som har förstärkt obalanserna. Att folk inte tror på ett EU som påtvingar dem denna politik är inte mycket att bli förvånad över.

 

Vänstern är den enda kraft som formulerar en alternativ politik till krisen. Därför växer vänstern. Men det är inte de få kvarvarande kommunistpartierna i syd som förmår fånga upp motståndet, det är en ny typ av vänster. Det är påfallande att det alternativ som formuleras snarast handlar om försvar av grundläggande sociala rättigheter, stimulanspolitik och att man vägrar acceptera den snabbt ökande ojämlikheten i samhället. I länder där vänstern växer minskar utrymmet för rasistiska och nationalistiska partier.

 

Om högern vill begripa vem dess motståndare så måste de nog både läsa på och tänka efter.

SD är riskkapitalisternas bästa vän

Skriver i Norran och annan lokalpress om hur SD vill rädda visntjägarna i välfärden.

 

Vänsterpartiet och regeringen har gjort en överenskommelse om att vinstjakten i välfärden ska stoppas.

Våra skattepengar ska gå till undersköterskor och lärare, inte till riskkapitalbolag som är ute efter snabba vinster. Vi vill ha en bra välfärd som fördelas efter behov, inte en kortsiktig marknad med skolkonkurser och personal som pressas för vinstens skull.

Som väntat vill de borgerliga partierna ha kvar vinstslöseriet i välfärden. Nu har även Sverigedemokraterna bekänt färg. För dem är det viktigare att någon kan bli rik på vårdcentraler än att vi får en bra sjukvård. Vänsterpartiet och regeringen vill att landstingen inte längre ska påtvingas privata vårdcentraler. Det tänker Sverigedemokraterna nu rösta emot tillsammans med högeralliansen.

Det innebär att Sverigedemokraterna vill att företag ska ha rätt att starta verksamhet för skattemedel där företagen själva vill, oavsett om resurserna behövs bättre till vård på annat håll. Vi kan se konsekvenserna av den politiken. De privata etablerar sig där vinsterna är störst, oftast i större städer. Skattebetalarna får förstås betala och resultatet blir att vården utarmas i förorter och på landsbygden.

Oseriösa aktörer och överetablering leder till att vårdcentraler går i konkurs. Patienter som byggt upp en relation med vårdpersonal får se sin vårdcentral stängd över en natt. Förra året gick flera vårdcentraler hos vårdföretaget Sensias i konkurs. Det gällde vårdcentraler i Boden, Luleå och Piteå. Bolaget avvecklade även vårdcentralerna i Sundsvall, Kalmar och Hultsfred samt mottagningen i Skellefteå. Sammanlagt berördes cirka 20 000 listade patienter.

Hälsoteamet i Småland AB gick i konkurs i augusti. Fyra vårdcentraler och över 6 000 patienter berördes. Klockan kvart över tio på kvällen meddelade företaget på facebook att alla besök omedelbart ställdes in.

Sverigedemokraterna vill att någon ska tjäna pengar på att vi är sjuka och att vården ska styras av kortsiktigt vinsttänkande. SD och de borgerliga partierna vet att deras politik är impopulär. Därför bluffar de och påstår att patienters rätt att välja vilken vårdcentral man ska gå till är hotad. Men det är fel, inget parti vill ta bort rätten att välja vårdcentral. Det är vinstjakten vi vill åt. Vård ska fördelas efter behov.

Sverigedemokraterna är ett högerparti. Trots det låtsades de i valrörelsen att de var emot vinstslöseriet i välfärden. De talade om begränsningar och att personal ska ha bra arbetsvillkor.

Men det är ett faktum att villkoren är sämre för de som arbetar i exempelvis privat äldreomsorg. Deltiderna är fler, de otrygga jobben är vanligare och var tionde arbetskamrat saknas. De pengarna går i stället till vinster. Sverigedemokraternas politik drabbar inte minst alla de kvinnor som arbetar i välfärden.

Många väljare har trott att SD försvarar vanliga löntagare och pensionärer. I stället försvarar de riskkapitalister som blir miljardärer på våra skattepengar, men som själva gör allt för att undvika att betala skatt.

Vänsterns väg

Skriver i Flamman om Vänsterpartiets uppgifter åren framöver.

För Vänsterpartiet var det egna valresultatet en besvikelse. En mindre framgång i valet till riksdagen och något större framgångar i kommuner och landsting innebär att vi presterade sämre än förväntat. Nu är vi igång med valanalys och en öppen självkritisk debatt i partiet.
Vänsterpartiet har gjort mycket rätt de senaste åren. På fyra år har medlemstalet fördubblats. Vi styr i en stor del av Sveriges kommuner och regioner. Valrörelsen var på många håll starkare än på mycket länge och vi lyckades göra frågan om privatiseringar, vinster i välfärden och en välfärd att lita på till en av valets huvudfrågor. Förtroendet för Vänsterpartiet i olika sakfrågor har växt kraftigt de senaste åren. Allt detta är styrkor som vi ska bygga vidare på de kommande åren.

Valresultatet innebär att Sverige får en regering med socialdemokrater och miljöpartister. Det är en regering med svag parlamentarisk bas. Vi var redo att ingå i regeringen och ta fullt ansvar för att styra Sverige, det hade gjort den starkare. När detta inte är möjligt kommer vi att vara ett oppositionsparti, det tydliga vänsteralternativet i och utanför riksdagen. Vi kommer inte, som under åren före 2006, att på förhand lova uppgörelser med den nya regeringen på olika områden. När regeringen har fastlagt sin position kommer vi att förhandla med den från fall till fall. När vi kan göra upp om beslut som gynnar rättvisa, jämställdhet och klimat så kommer vi att göra det. När vi inte är nöjda kommer vi att rösta på våra egna förslag.
När det finska Vänsterförbundet gick in i Finlands regering år 2011 skedde det med uttalat stöd från de gröna och många socialdemokrater. Bidragande var nog att de insåg att risken att förlora väljare vänsterut var stor om Vänsterförbundet inte var med. Men de insåg även att de vann politiskt på att Vänsterförbundet deltog i regeringen. På det viset fick de en allierad och det blev större genomslag för miljöfrågor och arbetarrörelsens värderingar. Mitt mål är att svenska miljöpartister och socialdemokrater ska dra motsvarande slutsatser de kommande åren.

Under valrörelsen var det bara Vänsterpartiet som argumenterade för en rödgrön regering utan borgerliga partier. Vi påtalade att S och MP hade ett val mellan rödgrönt samarbete eller att ge makt och inflytande till partier i högeralliansen. Detta vägval kommer att prägla regeringens arbete under den kommande mandatperioden. Vänsterpolitik för klimatinvesteringar, jämställdhet och en bra välfärd är bara möjlig tillsammans med oss. Det ger Vänsterpartiet en stark förhandlingsposition. Alla de som har röstat rödgrönt för verklig förändring ska kunna lita på Vänsterpartiet.

Vänsterpartiet är vänsteralternativet i svensk politik. Vi är rösten för feminism och antirasism. En tydlig vänsterröst i politiken är också nödvändig för att ge mindre utrymme åt SD. När S och MP blir otydliga i höger/vänster-frågor växer andra konflikter i betydelse i den politiska debatten. Samma sak när partier påstår att höger/vänster-skalan är föråldrad. Det gynnar ett parti som SD. Vår roll är att vara det tydliga vänsteralternativet. I den rollen ingår att utmana SD:s högerpolitik, inte bara partiets uppenbara rasism.
Vi kan inte nöja oss med att många tycker som oss. Vänsterpartiet är fortfarande för litet och för svagt. Allt för många bär på fördomar om vårt parti och om vår förmåga att styra. Under de kommande åren ska det förändras. Det är vår strategiska utmaning inför 2018. Det är en utmaning i flera delar.

Vänsterpartiet måste växa. När jag valdes till partiordförande år 2012 sa jag att vår potential på medellång sikt är att få stöd av 10 till 15 procent av väljarna. Denna mandatperiod bär på en god möjlighet att ta steg på vägen dit. Det kräver att vi blir ett parti som är närvarande i fler människors vardag. Efter en stadig medlemsökning de senaste åren närmar vi oss nu 20 000 medlemmar. 25 000 partimedlemmar är ett rimligt mål under de kommande åren. Vänsterpartister ska vara en självklar del av feministiska rörelser, fackföreningar och kulturvärlden.
I flera kommuner där vänstern har styrt de senaste åren, som Eskilstuna, Göteborg, Malmö, Umeå och Gotland, gjorde vi nu framgångsval. Det är ett gott betyg åt vår förmåga att styra. Våra idéer har ofta gett oss ett större inflytande än antalet mandat talar för. Under de kommande åren ska vi bygga ut vår bas av lokalt styre. I vänsterkommuner ska den nya politiken genomföras och provas. I våra kommuner ska man kunna se vad det innebär att ha vänstern vid makten. På riksnivå är vi ett vänsteralternativ till en S-MP-regering. När vi kan vrida politiken till vänster genom uppgörelser i riksdagen ska vi göra det. Även på riksnivå kan delar av vår politik genomföras. Steg för steg ska vi bygga upp förtroendet inte bara för våra idéer utan också för våra politiska lösningar och vår förmåga att styra.

Vi har haft avgörande framgångar i striden om vinster i välfärden. Nu ska vi se till att vår politik som speglas i uppgörelsen med regeringen förverkligas. Efter detta väntar en större uppgift, att skapa en välfärd att lita på. Detta kräver en ekonomisk politik som satsar på välfärden och det gemensamma. Det krävs nya ekonomiska ramverk där sysselsättning och välfärd är huvudmål. Vi behöver mer resurser till välfärden. Men det räcker inte. Den gemensamma välfärden måste utvecklas och demokratiseras. Marknadsmodeller för att styra måste bort även i det offentliga. Inflytandet för brukare och anställda måste öka. Ineffektivitet och bristande lyhördhet måste bekämpas. I detta arbete för en demokratiserad välfärd måste vänstern ta ledningen.
I den politiska idédebatten måste vänstern ta större plats. Vi ska vara ett öppet parti där framtidens idéer diskuteras. Vänsterpartiet ska vara den naturliga platsen där feministiska och socialistiska idéer bryts med miljörörelsens insikter och skapar konkret politik. Vi ska fortsätta ta fram konkreta politiska förslag om allt från ekonomisk politik till landsbygdsutveckling. Men det är också viktigt att höja blicken. Vi har enorma utmaningar framför oss inte minst i frågor om klimat, tillväxt och hållbarhet. Vänstern måste förmå att smälta samman socialismens syn på ekonomisk makt och jämlikhet med klimatkrisens krav på att ändra grundläggande mönster av konsumtion och tillväxtberoende. Regeringar brukar ganska snart fastna i dagspolitikens hantverk och krishanteringens kortsiktighet. Det ställer högre krav på Vänsterpartiets förmåga att som ett öppet och fritänkande parti diskutera de långsiktiga och svåra framtidsfrågorna.

I valet 2018 ska Vänsterpartiet vara ett betydligt starkare parti än i dag. Vi ska vara fler aktiva och ha stöd av fler. Vi ska visa att våra idéer bär och vi ska vara pådrivande i idédebatten. Vi ska bli ett parti som är nödvändigt i varje regering som tar klimatfrågan, feminism och rättvisa på allvar.