Zdruzena Levica

Jag vaknar av att jag får ett sms. Det är min pressekreterare som hör av sig. TT vill göra en intervju om EUs planer på att sätta in militär för att hindra flyktingströmmen över Medelhavet genom att förstöra smugglarnas båtar. Det är planer som har fått tydlig kritik från FN och en insats som skulle sakna FN-mandat. Jag drar undan gardinerna på mitt hotellrum och ser ut över Ljubljana när jag svarar. När jag kom igår vid midnatt var det mörkt, nu ser jag hur vackert staden ligger med de snötäckta alperna i fjärran.

I hotellets matsal sitter turister och amerikanska soldater i uniform, Slovenien är Natomedlem. Efter frukost går in mot gamla stan och ställer mig i morgonsolen på ett litet torg med stora kastanjer när jag talar med TT. Jag pratar om risken att flyktingar hamnar i skottlinjen, om bristen på lagliga vägar till EU för asylsökanden och om att flyktingkrisen inte har en militär lösning.

Efter intervjun får jag en ledig stund. Jag vandrar runt i Ljubljana, upptäcker kaféer och marknader. Det grönskar överallt och jag går upp mot borgen med en kaffe i handen. Jag är svag för de historiska gamla städerna i Centraleuropa. Jag möter min riksdagskollega Jens Holm på ett av torgen. Vi är här för att möta den slovenska vänster som har vuxit fram på bara och blivit en kraft att räkna med på bara något år.

Vi möter företrädare för Zdruzena Levica, den förenade vänstern, i Sloveniens parlament. Först bjuds vi på en rundtur. Kvinnan som guidar oss lutar mer åt höger, och när en stor fresk över landets historia visas upp så är det uppenbart att synen på historien skiljer sig beroende på politisk uppfattning. Slovenien och det mesta av Jugoslavien befriades av kommunistiska partisaner i ett grymt krig mot de tyska ockupanterna under det andra världskriget. Jugoslavien gick en annan väg än de länder som dominerades av Sovjet. Jugoslavien var inte en demokrati, samtidigt var landet mer öppet mot omvärlden än andra kommuniststyrda länder. Den jugoslaviska ledaren Tito bröt med Stalin redan 1948. I Jugoslavien var det direkt arbetarstyre i företagen och alliansfrihet som styrde politiken, inte statligt centralstyre och order från Moskva. Även om de ledande företrädarna för dagens vänster knappt var födda när Slovenien blev självständigt 1991 så är det uppenbart att de har en helt annan bild än den officiella av de privatiseringar, Natomedlemskap och anpassning till EU som blev Sloveniens väg efter självständigheten.

fresk Detalj ur fresken i Sloveniens parlament.

Länge sågs Slovenien som en mönsterstat i omvandlingen. Landet bröt sig loss från det sönderfallande Jugoslavien snabbt och utan större våldsamheter. Slovenien gick med i EU, anslöts till euron och Nato. De arbetarstyrda och folkägda företagen privatiserades av staten, trots att staten inte var deras ägare. Den ekonomiska utvecklingen var stark i flera år. Men den byggde till stor del på lån och skuldsättning. När finanskrisen slog till brast bubblan även i Slovenien. Precis som i andra krisländer i EU som Irland, Grekland och Spanien, så fick skattebetalarna ta notan för bankernas och kapitalägarnas hybris, eurons misslyckande och finansiell spekulation. Skattebetalarna fick pumpa in 40 miljarder i bankerna och ta över deras dåliga lån. Det är enorma summor för ett land med två miljoner invånare och svag ekonomi. Arbetslösheten steg och inkomsterna föll medan välfärden skars ner. Allra hårdast drabbades de unga. På Ljubljanas gator samlades stora demonstrationer mot högerpolitiken. De möttes av vattenkanoner och kravallpolis. Där föddes Sloveniens nya vänster. Bland unga under 30 är vänstern idag det populäraste partiet. Kritiken mot Euron och högerpolitiken är hård i den generation som fick betala notan. Likheten är slående mellan utvecklingen i Slovenien och andra krisländer i EU. Ur de sociala rörelserna och protesterna växer en ny vänster fram.

Zdruzena Levica är en allians av tre vänsterpartier som bildades i mars 2014 på ett möte med ungefär 500 deltagare. Syrizas Alexis Tsipras var en av de inbjudna talarna. Partierna som ingår i koalitionen är TRS (ekosocialisterna för en hållbar utveckling), IDS (Initiativet för demokratisk socialism) och DSD (Demokratiska arbetarpartiet). Mest drivande är en ny generation socialister som var studenter under protesterna. Bara efter någon månad ställde alliansen upp i val för första gången. Deras ordförande Luka Mesec, nu 27 år gammal, hann inte ens avsluta sina studier innan han kastades ut i valdebatter i TV och intervjuer i de slovenska tidningarna. På några veckor blev han politisk kändis genom sin raka vänsterpolitik. Vänstern växte snabbt och kom in i parlamentet med omkring sex procent av rösterna. Idag skulle de få mellan 15 och 18 procent av rösterna. De är på väg att växa förbi de slovenska socialdemokraterna. I flera av EUs krisländer har socialdemokratiska partier slutit upp bakom privatiseringar, euron och att rädda bankernas ägare istället för välfärden. I länder som Grekland, Irland och Nederländerna är vänsterpartier idag större än socialdemokraterna. I Spanien utmanas socialdemokratiska PSOE av det nya partiet Podemos. I EU föds en ny vänster. I Slovenien har den nya vänstern fullt upp med att organisera folk och starta nya lokalavdelningar.

LukaLuka Mesec

Vi pratar med varandra i flera timmar runt ett mötesbord. Zdruzena Levica är opposition både i parlamentet och på gatorna. Ibland krävs en kvalificerad majoritet för att kunna ta beslut i parlamentet, det ger vänstern ett visst parlamentariskt inflytande. Bland de framgångar som man har haft under sitt första år i parlamentet finns ett slovenskt erkännande av Palestina och ett beslut om att tillåta samkönade äktenskap. Men viktigast för partiet är att arbeta för välfärd och mot privatiseringar. Välfärden i Slovenien är faktiskt mindre privatiserad än den svenska. Just nu står striden om ifall det statliga telekombolaget Telekom Slovenije ska säljas ut.

Vi pratar om krisen i Grekland. Både jag och Luka var på plats när Syriza vann valet. EU kräver att Grekland ska fortsätta den högerpolitik som skapade fattigdom och massarbetslöshet. Grekland kan inte bära det berg av skulder som krisen, låga skatteintäkter och stödet till bankerna har skapat. Euron spär på bekymren.

-Om Grekland tvingas lämna euron kanske vi också kan göra det, säger Luka.

EU står inte högt i kurs i Slovenien eller i grannlandet Kroatien som ännu mer präglas av ekonomisk tillbakagång och massarbetslöshet. Även i Kroatien formeras en ny vänster, rörelsen Zivi Zid försöker förhindra vräkningar i skuldkrisens spår.

Vi äter lunch tillsammans med flera av parlamentsledamöterna som berättar om hur de olika partierna i alliansen blir allt mer sammansvetsade. Innan vi skiljs åt bjuder vi Sloveniens vänster till Sverige. Vi dricker kaffe under stora träd på ett jazzkafé. Bakom jazzcaféet ligger Sloveniens museum för modern konst. Där pågår en utställningen ”Från Kapitalet till kapital – Sloveniens tio sista år i Jugoslavien”. Det är lite av en sinnebild av landets vägval idag; ska allt släppas fritt för marknaden eller vill man bygga upp en egen modell?

 

 

 

Sex timmars arbetsdag fungerar – i Mölndal och Göteborg

Mölndal-Det går bättre för min elvaåriga dotter i skolan sedan jag fick sex timmars arbetsdag. Nu kan jag hjälpa henne med läxorna när både hon och jag är pigga. Förut skulle jag alltid få henne att plugga när hon och jag var trötta på kvällen. Det var inte roligt.

Ett av de mest oväntade argumenten för sex timmars arbetsdag är samtidigt ett av de som gör störst intryck på mig. Jag är på besök på operationsavdelningen på Mölndals sjukhus och pratar med en av avdelningens sjuksköterskor. Undersköterskor och sjuksköterskor på avdelningen är nöjda, de håller på och ställer om arbetet på avdelningen. Nu jobbar de 30 till 32 timmar i veckan. En normal arbetsdag är sex timmar – lönen är oförändrad. Tidigare kände de sig pressade att arbeta övertid efter sin heltid. Nu anställer avdelningen fler och använder operationssalar och dyr utrustning mer effektivt när de opererar i två skift. Köerna betas av när fler operationer utförs. Regionen slipper köpa in dyra operationer från privata företag när de hinner göra mer själva. Den kortare arbetstiden gör att fler söker de lediga tjänsterna och målet är att helt slippa ta in bemanningsföretag. Att erbjuda kortare arbetstid och livskvalitet kan bli ett trumfkort för att locka den erfarna personal som det är så stor brist på. Jag pratar med Pamela som är en erfaren undersköterska, hon har sökt sig till Mölndals sjukhus och den kortare arbetstiden från privat arbetsgivare. Pamela är mycket nöjd. De undersköterskor och sjuksköterskor som jag talar om är alla positiva till försöket med kortare arbetstid. De känner att de orkar bättre både på jobbet och hemma. De första utvärderingarna visar att sjukfrånvaron har sjunkit. Jobbet med operationerna är tunga med många lyft, det sliter på dem som jobbar.

-Vi hinner återhämta oss, vi hinner träna och sköta om oss, är en av de vanligaste synpunkterna.

Marina som är vårdenhetschef visar runt mellan de sju operationssalarna där det är full aktivitet. Vi är klädda i skyddsrockar och mössor som täcker håret. Marina berättar om hur de tidigare hade svårt att hinna med alla operationer och hur omsättningen på personal var hög. De försökte lösa det genom att be de som jobbar om mer övertid. De provade att ge bonusar till de anställda, men problemen fanns kvar. Förslaget om att istället korta arbetstid kom från personalen själva. Det tog ett tag att planera genomförandet. Sedan februari 2015 är försöket igång, i september ska det vara helt genomfört. Då ska fler än 115 personer ha fått kortare arbetstid. Försöket ska utvärderas och mätas. Marina talar om ekonomin, det kostar nästan tio miljoner att genomföra. Frågan är hur mycket som sparas in när operationerna blir fler, utrustningen används bättre och om personalen blir friskare och inte byter jobb.

-Vi tittade faktiskt på Toyotas verkstad på Hisingen, berättar Marina. Toyota i Bäckebol har haft sex timmars arbetsdag i mer än tio år. Även om sjukvård och bilar är helt olika saker så finns det likheter. På bägge ställena kan vi använda utrustning och lokaler mer effektivt, kapa köer och hinna med vårt jobb bättre. Även jag har varit på Toyotas verkstad och sett att det fungerar. Cheferna och bilmekanikerna var lika nöjda. Cheferna var frågande till att fler företag inte gör likadant. Verkstan är lönsam, hade förlängt sina öppettider och minskat köerna när de gick från ett skift på åtta timmar till två med sex timmars arbetsdag. Precis som i Mölndal berättare bilmekanikerna för mig att de blev mer produktiva, de sista två timmarna på arbetsdagen är inte de då man är mest skärpt och effektiv.

På operationsavdelningen i Mölndal jobbar både män och kvinnor, även om kvinnorna är fler. Bland bilmekanikerna dominerade männen stort. Flera av dem berättade att den kortare arbetstiden gjorde att de kunde hämta sina barn oftare på skola eller förskola, att de lagade mer mat och handlade till hemmet mer. Kortare arbetstid kan användas till bättre jämställdhet.

Att korta arbetstiden är en stor social reform. Den ökar livskvaliteten och kan göra att vi blir friskare och orkar arbeta ända fram till pensionen. Kvinnor som idag arbetar deltid kan få en heltid och bättre inkomster. Vi får mer tid för våra barn och för att leva rikare liv. De som idag arbetar för mycket får det bättre, och många som inte får jobb idag kommer att behövas på arbetsmarknaden. Sådant kan man inte mäta i pengar. Då passar det inte in i dagens politiska debatt där det mesta ska motiveras av att det är lönsamt. Men rimligen är ekonomin främst ett medel för att folk ska kunna leva bra liv. Det glöms ofta bort i politiken.

På många ställen är det faktiskt lönsamt att arbeta sex timmar med bibehållen lön. Toyota är ett exempel. Ett annat är IT-företaget Brath AB i Örnsköldsvik som jag också har besökt. Brath är i internationell toppklass i sökoptimering. Personalens kunskap och kreativitet är företagets viktigaste tillgång. Ägaren menade att man helt enkelt inte är kreativ i mer än sex timmar. Med kortare arbetstid får man en lojal personal som stannar och får mer harmoni i sina liv. Det lönar sig i längden, även i företagets bokslut.

Det är mycket möjligt att den kortare arbetstiden blir lönsam även för sjukhuset i Mölndal. Nu höjer de sina mål. En höftfraktur ska som regel kunna opereras inom 24 timmar, det klarar man redan i 70 procent av fallen. Vinsterna av det är enorma i form av minskat lidande och att folk blir friska snabbare. Men vinsterna av kortare arbetstid är ofta mer samhällsekonomiska än företagsekonomiska. Om fler får jobb och färre blir sjuka så vinner främst staten och samhället på det ekonomiskt, inte den enskilda arbetsplatsen. Därför är det ett politiskt ansvar att se till att arbetstiden kan sänkas. Resurser kan behövas fördelas om för att små företag ska klara att anställa fler. En stor utmaning för att korta arbetstiden är att vi behöver utbilda fler inom många yrken. Det är kanske det största praktiska hindret. Men det innebär också att fler kommer att få kunskap och meningsfulla arbeten.

Högern har alltid gjort motstånd mot kortare arbetstid. De var emot åtta timmars arbetsdag, de var emot 40 timmars arbetsvecka. Idag motsätter de sig i stort sett alla försök med kortare arbetstid som vi i vänstern vill sätta igång. Argumenten från deras sida är i grunden desamma nu som för 100 år sedan, det blir för dyrt, våra företag kommer att tappa i konkurrenskraft. Men faktum är att världens mest framgångsrika exportindustri, den tyska metallindustrin, redan har kortat arbetstiden. Långa arbetstider är snarare något som utmärker ekonomier som är dåligt utvecklade och har låg produktivitet.

Historiskt har högern oftast motsatt sig reformer som vi idag ser som självklarheter. Vänsterns roll har varit den motsatta. Vi har ofta varit först med förslag på reformer. Ibland har vi varit så tidiga att vi har avfärdats som orealistiska. Så var det när vi föreslog åtta timmars arbetsdag, när vi ville förbjuda barnaga eller att homosexuella skulle få gifta sig. Men stegvis tar andra partier till sig förslagen och gör dem till sina. Idag är det självklarheter som inte ens moderater ifrågasätter. Nu driver vi på för sex timmars arbetsdag och individuell föräldraförsäkring. Rollfördelningen är densamma, högern bromsar, vi driver på.

Vårt samhälle är rikare än någonsin. Vi tillverkar saker allt snabbare och effektivare. Frågan är hur vi använder rikedomen och den ökande produktiviteten. Idag blir en allt större del av det som produceras vinst, inte löner. Löneandelen av produktionsvärdet minskar. En arbetstidsförkortning kan delvis finansieras genom att mer av värdet av det produceras går till de som skapar värdena – löntagarna. Löneandelen får öka och vinsterna minska. Det är bra för samhället på många vis. En arbetstidsförkortning innebär också att löntagarna tar ut ökad produktivitet i kortare arbetstid istället för högre lön. Med mer ledig tid och mer social konsumtion istället för mer materiell konsumtion minskar belastningen på miljön. Vi står sannolikt inför en ny våg av automatisering. Den nya tekniken gör att många jobb försvinner med nya tekniska lösningar. Det måste en modern konkurrenskraftig ekonomi bejaka. Vi kan se det som ett hot, eller en möjlighet att dela på det arbete som vi gemensamt behöver utföra.

Jag lämnar Mölndal och sjukhuset. Besöket har gjort mig både glad och fundersam över hur man kan gå vidare. Det är kallt för att vara maj, men solen skiner och träden blommar. Själv har jag en riktigt lång arbetsdag denna dag. Jag gick upp klockan fem för att göra mig klar för att debattera NATO med Jan Björklund i SVTs morgonsändning. Tillsammans med vänsterpartister från Göteborg åker vi till restaurang Jenin på Hisingen och äter vällagad palestinsk mat till lunch.

Vänsterpartiet i Göteborg har drivit på för att starta försök med sex timmars arbetsdag inom kommunen. Liknande försök är på väg att starta runt om i Sverige. Oftast är det Vänsterpartiet som har tagit initiativet. I det rödgrönt styrda Göteborg är det Svartedalens äldreboende som har fått korta arbetstiden. Där tas vi emot med öppna armar av de som jobbar. De bjuder på kaffe och nybakade bullar medan de berättar om försöket med entusiasm. De berättar om en piggare och gladare personal som orkar mer. Att arbeta med dementa och sjuka är ett krävande och svårt jobb. Även de äldre som bor på boendet märker skillnaden. 14 nya anställda har fått jobb när arbetstiden har kortats.

Vi hamnar i en diskussion om jämställdhet. Det är fler kvinnor än män som gör jobbet i äldreomsorgen, det gäller även Svartedalen. Hur använder de sina extra två timmar? Blir det inte bara så att de får göra ännu mer av det obetalda hemarbetet och att ojämlikheten förstärks? Men ingen av de som sitter runt bordet tycker att det blir så. Tvärtom hinner de med sig själva och sina barn bättre och de känner sig mindre stressade. Många kvinnor i äldreomsorgen arbetar deltid antingen för att de inte får heltidsjobb eller för att de inte orkar med jobbet på heltid. Med en låg deltidslön följer oftast ett direkt ekonomiskt beroende av en man både i arbete och efter pensioneringen. Det är knappast bra för jämställdheten. Med sextimmarsdag och heltidslön får de ett större ekonomiskt oberoende.

Försöket i Svartedalen fick genomslag över hela världen när det beslutades. Vänsterpartiets kommunalråd Mats Pilhem intervjuades i både CNN och Washington Post. Han citerades i tidningar i Vietnam, Australien och Finland. På något dygn fick Mats större globalt genomslag med sina argument om arbetsmiljö och jämställdhet än vad andra politiker kan få under en livstid. Det blev fin reklam för det rödgröna Göteborg och för Sverige som progressivt välfärdsland. Personalen vid Svartedalens äldreboende har fått vänja sig vid studiebesök från Frankrike och förfrågningar från Singapore.

På Svartedalens äldreboende har jag fått ett hedersuppdrag. Det rödgröna styret i staden har precis förhandlat färdigt budgeten för 2016. Efter hårda förhandlingar har Vänsterpartiet fått klart att försöket på Svartedalen ska förlängas hela 2016. Lättnaden och glädjen runt bordet blir påtaglig. Flera av dem frågor om det verkligen är sant.

Mitt emot mig sitter en man som har arbetat många år i yrket. Han är ensamstående med tre barn. Då måste man arbeta heltid för att kunna klara sig med de låga löner som kommunalarna har. Han har berättat hur mycket bättre hans liv med barnen har blivit med sex timmars arbetsdag. Jag ser på honom hur lättad och glad han bli när han får beskedet att det han får arbeta sex timmar även nästa år. Just då känns det ovanligt bra att vara ordförande i vänsterpartiet.

Det moderna slaveriet

lastbil

-Det är ett modernt slaveri. Fattiga människor utnyttjas hänsynslöst och seriösa företag slås ut.

Ulf Jönsson är stolt över sitt företag, men som andra åkare är han hårt pressad av konkurrensen från företag som utnyttjar utländska chaufförer med usla villkor. Ulf är en av många företagare som har fått nog av att den som sköter sig och behandlar sina anställda väl ska konkurreras ut av de som fuskar och utnyttjar sina chaufförer. Den här kvällen ska jag få åka från Helsingborg till Stockholm med en av hans bilar.

Han visar runt på åkeriet i Helsingborg som startades av hans far, Börje Jönsson. På företaget arbetar även de två sönerna och dottern. Han pratar om vikten av riktiga anställningar och kollektivavtal. Han visar måleriet och verkstan, det är viktigt att bilarna håller och ser snygga ut. Man ska kunna lita på Börje Jönssons åkeri. På datorernas skärmar ser man via GPS var bilarna är, i Sverige och ute i Europa. Det märks att han är stolt över sitt företag och att det har gott rykte.

Vid 18.30 rullar vi ut från Helsingborg. Magnus som sitter vid ratten på den nya SCANIA-bilen bekräftar att han trivs hos åkeriet, han har jobbat åt samma företag i 18 år, men som chaufför i 24 år. Åke som kör framför oss har varit i branschen i mer än 40 år. Magnus kan tänka sig att stanna till pension – om företaget finns kvar. Konkurrensen i branschen är knivskarp och framtiden är oviss.

I Helsingborg har han lastat grönsaker. I de stora lagren i stadens utkant kommer bilarna in från kontinenten och färjorna under förmiddagen. Där lastas godset om. På kvällen rullar en strid ström av tung trafik norrut. Nästa morgon ska butiker och restauranger i Stockholm ha sin varor. Natt efter natt, alla dagar om året utom julafton och nyårsafton, så är det Magnus och hans kollegor som ser till att stockholmarna har tomater, paprika och ruccolasallad.

När vi kommer utanför Helsingborg smattrar en regnskur mot vindrutan. Magnus pekar ut samhället där han bor. Flera åkeriföretag ligger där. Även hans fru jobbar för ett åkeri, fast på kontoret. Skånes åkerier är ett nav för Sveriges export och import. Vi pratar om villkoren för de som jobbar. Magnus vet precis vilka åkerier som behandlar de som jobbar schysst, och vilka som inte gör det. Han pekar ut olika bilar och berättar. Även i många svenskregistrerade bilar sitter en chaufför från Polen, Baltikum eller Bulgarien.

-De kan tjäna 500 eller 6oo euro i månaden. De sover och äter i sina hytter veckor i sträck. De har inte ens råd att gå in och fika eller äta på vägkrogarna. Många av bilarna är i dåligt skick. De är inte ofta de söker kontakt med oss, men ibland kan de fråga efter en adress. Ofta har de en adress i mobiltelefonen som de ska hitta till. De kan jobba här i månader i sträck innan de får åka hem till familjen. De vågar inte klaga, då förlorar de jobbet. Egentligen är det synd om dem.

Vi pratar om vad man kunde göra för att alla som kör lastbil i Sverige ska få rimliga arbetsvillkor. Det skulle behövas an vägslitageavgift som gör att även de utländska bilarna får betala skatt i Sverige. Om trafiken övervakas med GPS för en sådan avgift skulle kan också kunna se vilka som kör olaglig inrikestrafik i landet. Då skulle svenska åkerier kunna få något som liknar lika villkor i konkurrensen. Polisen skulle behöva göra fler kontroller, kunna ge högre böter och hålla kvar fler fordon. Nu verkar det som om trafikpolisen nästan har gett upp att kontrollera allt fusk med utländska fordon och chaufförer. Alla som kör i Sverige borde ha svenska löner och kollektivavtal, det kräver att man gör något åt missbruket av F-skattesedlar och oseriösa bemanningsföretag. Företag som fuskar upprepade gånger borde bli av med sina trafiktillstånd.

-Varför vill inte moderaterna göra något åt det här? Magnus verkar vara uppriktigt nyfiken på varför den förra regeringen var så passiv i den här frågan. Jag svarar att för dem handlar det nog om en fri marknad, öppenhet och konkurrens. Men marknaden är ju inte särskilt rättvis när några tillåts fuska. I debatten med borgerliga politiker brukar jag själv ta upp att deras politik för transportnäringen slår ut bra välskötta företag som inte kan konkurrera. Ofta är det mindre familjeföretag som får slå igen. Om de inte bryr sig om löntagarna så borde de i alla fall bry sig om de som äger företagen. Faktum är att många skulle vinna på ordning och reda för åkerierna. De utländska chaufförerna skulle få trygghet och vettig lön, staten skulle få in mer skattepengar, chaufförer och åkerier i Sverige skulle slippa bli utkonkurrerade av fuskare. Miljön skulle vinna på mer effektiva transporter med mer moderna fordon. Konsumenterna skulle sannolikt knappt märka på prislapparna att transporterna blir lite dyrare.

I höjd med Jönköping ringer Magnus hem och säger god natt till sin fru. Han äter ett äpple, lyssnar in nyheterna och sporten på radion. När vi kommer fram till Vättern öppnar sig landskapet. Sverige är ett vackert land. Solnedgången får himlen att flamma över Vätterns vatten och Visingsö när molnen spricker upp. Vi pratar om trafiksäkerhet, olyckor och köer. De tunga fordonen är fler än personbilarna i trafiken vi möter. Längs vägen fylls parkeringsplatser av lastbilar som stannar för natten. Magnus själv kommer att sova över i företagets lägenhet i Stockholm när han väl har lastat ut tidigt nästa morgon.

Pauser och körtider är noga reglerade. De nattöppna fiken är inte så många. När vi stannar vid Rasta i Ödeshög är lastbilarna många. Vår rast är exakt 45 minuter. Framför vägkrogen står de som stannar tillfälligt, de har nästan bara svenska chaufförer. Längre ner finns en parkeringsplats där de som övernattar står. Där finns de utländska chaufförerna. Vägkrogen har anställt en vakt för att se till att reglerna följs så att bilar inte parkerar in varandra. Inne på vägkrogen är det skånskan som dominerar runt borden. De flesta av de utländska chaufförerna stannar i sina bilar. Uppdelningen bli väldigt tydlig. Magnus hälsar på chaufförer från olika åkerier. Han beställer en sallad, det är den slanka linjen med hälsosam mat som gäller. Åke ansluter och strax efter kommer en chaufför från Helsingborg, Krister, som också har kört lastbil i mer än 40 år. De tråkar varandra och skämtar på ett vänligt hemtamt sätt. De snackar om köer, stress, men också om yrkets frihet. Men snart kommer samtalet in på det ständiga ämnet. Konkurrensen från de som utnyttjar utländska chaufförer med usla villkor.

-Jag pratade med en polack som lossade gods på ICAs lager i Västerås. Han hade inte varit hemma på sju månader, säger Krister.

Runt bordet skakar man på huvudet, det är vår tids slavhandel. Rädda chaufförer som saknar alternativ och som inte vågar säga ifrån eller gå med i facket.

Man kan rikta sin vrede åt två håll. Man kan skylla på utlänningarna som kör, eller så kan man kräva att de ska behandlas anständigt och klämma åt dem som utnyttjar chaufförer med dåliga villkor. Det första göder rasism och motsättningar. Det andra gör något åt problemet. Men ju längre tiden går utan att politiken gör något, desto större blir frustrationen bland chaufförerna.

Chaufförernas fackförening, Transport, var ett av de förbund som tog ställning mot EU-medlemskapet. De lät sina medlemmar rösta om saken efter en debatt bland medlemmarna. Resultatet blev ett tydligt nej. Så här i efterhand kan man bara konstatera att de hade rätt. EU:s inre marknad och fria rörlighet har varit mycket dålig för villkoren för deras arbete. I EU är företagens rätt att flytta personal och varor det viktigaste, då kommer fackliga rättigheter i andra hand. Men EU-medlemskapet innebär inte att Sverige är helt maktlöst. Mycket kan göras nu också. Dessutom måste Sverige kräva att EU ändras så att löntagarnas rättigheter inte blir mindre viktigt än företags kortsiktiga vinstintresse. Att den borgerliga regeringen inte gjorde något är inte så förvånande. Men en rödgrön regering måste agera, annars sviker man sina egna ideal och chaffisar som Åke, Magnus och Krister. Vill regeringen göra något åt problemen så får de gärna göra det ihop med oss i Vänsterpartiet.

Från Ödeshög åker jag vidare norrut i Åkes bil. Vi snackar någon timme, sedan börjar jag nicka till. Mellan 2 och 3 på morgonen kommer vi fram till Stockholm. Åke och Magnus ska lossa bilarna på olika ställen i ett par timmar innan de får sova, sedan ska de åka söderut ut igen. Vi skiljs åt utanför ett lager i Fittja. Jag åker hem i soluppgången. I huvudet surrar tankar om vad vi kan göra åt den helt orimliga situationen på våra väger.

Låt ryssen komma

Jag bor ett par stenkast från frihamnen i Stockholm. Den domineras numera av de stora färjorna som trafikerar Östersjön. På gatan, i tunnelbanan och på ICA hör jag finska, estniska, lettiska och ryska när passagerna kommer iland. De flesta är turister, några är nog här och jobbar på byggen och i restaurangkök. En och annan stulen bil och annat stöldgods forslas nog också med båtarna. Men mest är det ganska vanligt folk som åker. Idag låg båtar inne till och från Åbo, Helsingfors, Tallinn, Riga och St Petersburg.

Jag kan inte låta bli att fundera lite extra över de ryssar som kommer hit. De flesta ser ut att vara medelklass från St Petersburg, engelskan är för det mesta trevande och osäker. De verkar oftast vara på weekendresa, de är medelålders par och familjer med barn. De flesta verkar inte vara direkt rika, de åker med SLs buss eller vandrar in till staden med kartan i hand. Ibland får jag hjälpa någon med att hitta rätt väg eller varna för svindyra taxibilar som försöker lura dem.

Nu hårdnar tonen mellan Ryssland och väst. Putins Ryssland har ockuperat Krim och i praktiken är det Ryssland som bedriver kriget i östra Ukraina. Det rustas upp, tonen höjs och militärer övar. Det är en trist och farlig utveckling. Det är ingen tvekan om att den ryska regimen har huvudansvaret för att Ukraina slits sönder. Det vore naturligt om Ukraina hade nära band och goda förbindelser med både väst och Ryssland. Ingen har skadat den tanken mer än Putin. Jag tänker på min granne i Umeå som är från Moskva, han har sina mamma i östra Ukraina. Hur onaturligt är inte kriget?

Putins styre är en klassisk nationalistisk högerregim. Krig och fiendebilder ska samla stödet på hemmaplan inför en yttre fiende, och avskräcka de egna oppositionella. Information och debatt ersätts av propaganda när fri media kvävs. Priset betalas av vanliga ukrainare och ryssar. Mitt hjärta finns bland de allt för få modiga ryssar som demonstrerar för fred med Ukraina och med de som sitter fängslade efter protesterna på Bolotnajatorget.

Nu inför EU fler sanktioner mot Ryssland. Det är nödvändigt så länge aggressionen inte upphör. Putins oljemagnater, vapenhandlare och bankirer kan gärna få så hårda sanktioner som möjligt. Men i konfliktens kölvatten kommer också en mer allmän ryssfientlighet. Den tror jag att vi ska akta oss för. Jag skulle vilja att vanliga ryssar fick det enklare att resa hit, trots att rubelns fall idag gör det svårare. Jag skulle önska att fler vanliga ryssar och svenskar/britter/tyskar mötte varandra bortom krigsretorik, fiendebilder och propaganda. Jag skulle önska att vi visste mer om varandra. Jag tror att det är dåligt för makten och bra för freden. Därför är jag glad när jag hör ryska talas i mina kvarter eller på bussen som jag åker med på morgonen.

Vill högern begripa vänstern?

Det kan vara bekvämt att ha fördomar. Hur enkelt är det inte att avfärda en politisk åsikt utan att behöva fundera över argumenten i sak?

 

Det har slagit mig flera gånger de gångna veckorna i debatten om valet i Grekland och den nya vänstervågen i EU. Högerns debattörer har i högt tonläge avfärdat vänstern med guilt by association och en världsbild från det kalla kriget. Kanske har de varit så säkra på att vänstern var besegrad att de inte har tyckt sig behöva begripa den. Nu när vänstern växer i styrka i EU försöker högern bemöta en motståndare som inte finns – utom i deras egna föreställningar. När jag läser den svenska högerns texter om Grekland så beskriver de något helt annat än det land och den vänster som jag har mött i Aten

 

I Grekland, Spanien och Irland är vänsterpartier idag störst i val eller opinionsmätningar. Syriza, Podemos och Sinn Fein är sinsemellan mycket olika rörelser med olika bakgrund, men de har några viktiga saker gemensamt. De motsätter sig åtstramningarna och EU-diktaten som har räddat banker men offrat välfärd och arbetstillfällen i deras länder. Även i andra länder runt om i EU som Nederländerna och Danmark har vänstern växt. I Belgien och Italien utmanas europolitiken av fackliga protester.

 

I flera länder där socialdemokratin har slutit upp bakom EU:s högerpolitik som Finland, Grekland, Irland och Nederländerna har den fått betala ett högt pris. En socialdemokrati som inte längre formulerar en alternativ ekonomisk politik får det svårt. Här finns en avgörande skillnad mot den nya vänstern som faktiskt bedriver vänsterpolitik. När EU:s extrema åtstramningar har misslyckats är det vänstern som står för en alternativ politik med jämlikhet, stimulanser och investeringar, närmast en form av keynesiansk ekonomisk politik.

 

På ett sätt kan jag förstå att läget är besvärligt för högerns debattörer. En ärlig analys av grunden för den nya vänsterns framväxt skulle kunna leda till en smärtsam självkritik.

 

Den ekonomiska krisen i länder som Spanien, Grekland och Irland har skapats av högerns idéer och partier. Högerpartierna har inte bara fört länderna in i krisen, de har också ofta varit djupt korrupta. Ibland har även socialdemokrater fört högerns politik. Tanken var att extrem åtstramning, privatiseringar och otrygg arbetsrätt skulle vara vägen ur krisen. Den politiken har varit en social katastrof som skapat fattigdom, massarbetslöshet och omfattande emigration. Faktum är att den också är ett nationalekonomiskt misslyckande med negativ tillväxt, brist på investeringar och ökande offentlig skuldsättning. Man kan jämföra med USA som valde att stimulera ekonomin för att komma ur krisen.

 

Högerns debattörer moraliserar gärna över greker och spanjorer för att de inte kan betala ländernas skulder. Men högern bryr sig aldrig om att bankerna fick vältra över sina förluster på skattebetalarna i samband med finanskrisen. EU:s politik har fokuserat på att rädda bankerna och offra välfärden och framtiden för de unga. Här finns högerns blinda fläck, man förmår inte kräva ansvar av de som faktiskt har skapat krisen. Inte heller vill man inse att euron är en dysfunktionell valuta som har förstärkt obalanserna. Att folk inte tror på ett EU som påtvingar dem denna politik är inte mycket att bli förvånad över.

 

Vänstern är den enda kraft som formulerar en alternativ politik till krisen. Därför växer vänstern. Men det är inte de få kvarvarande kommunistpartierna i syd som förmår fånga upp motståndet, det är en ny typ av vänster. Det är påfallande att det alternativ som formuleras snarast handlar om försvar av grundläggande sociala rättigheter, stimulanspolitik och att man vägrar acceptera den snabbt ökande ojämlikheten i samhället. I länder där vänstern växer minskar utrymmet för rasistiska och nationalistiska partier.

 

Om högern vill begripa vem dess motståndare så måste de nog både läsa på och tänka efter.

SD är riskkapitalisternas bästa vän

Skriver i Norran och annan lokalpress om hur SD vill rädda visntjägarna i välfärden.

 

Vänsterpartiet och regeringen har gjort en överenskommelse om att vinstjakten i välfärden ska stoppas.

Våra skattepengar ska gå till undersköterskor och lärare, inte till riskkapitalbolag som är ute efter snabba vinster. Vi vill ha en bra välfärd som fördelas efter behov, inte en kortsiktig marknad med skolkonkurser och personal som pressas för vinstens skull.

Som väntat vill de borgerliga partierna ha kvar vinstslöseriet i välfärden. Nu har även Sverigedemokraterna bekänt färg. För dem är det viktigare att någon kan bli rik på vårdcentraler än att vi får en bra sjukvård. Vänsterpartiet och regeringen vill att landstingen inte längre ska påtvingas privata vårdcentraler. Det tänker Sverigedemokraterna nu rösta emot tillsammans med högeralliansen.

Det innebär att Sverigedemokraterna vill att företag ska ha rätt att starta verksamhet för skattemedel där företagen själva vill, oavsett om resurserna behövs bättre till vård på annat håll. Vi kan se konsekvenserna av den politiken. De privata etablerar sig där vinsterna är störst, oftast i större städer. Skattebetalarna får förstås betala och resultatet blir att vården utarmas i förorter och på landsbygden.

Oseriösa aktörer och överetablering leder till att vårdcentraler går i konkurs. Patienter som byggt upp en relation med vårdpersonal får se sin vårdcentral stängd över en natt. Förra året gick flera vårdcentraler hos vårdföretaget Sensias i konkurs. Det gällde vårdcentraler i Boden, Luleå och Piteå. Bolaget avvecklade även vårdcentralerna i Sundsvall, Kalmar och Hultsfred samt mottagningen i Skellefteå. Sammanlagt berördes cirka 20 000 listade patienter.

Hälsoteamet i Småland AB gick i konkurs i augusti. Fyra vårdcentraler och över 6 000 patienter berördes. Klockan kvart över tio på kvällen meddelade företaget på facebook att alla besök omedelbart ställdes in.

Sverigedemokraterna vill att någon ska tjäna pengar på att vi är sjuka och att vården ska styras av kortsiktigt vinsttänkande. SD och de borgerliga partierna vet att deras politik är impopulär. Därför bluffar de och påstår att patienters rätt att välja vilken vårdcentral man ska gå till är hotad. Men det är fel, inget parti vill ta bort rätten att välja vårdcentral. Det är vinstjakten vi vill åt. Vård ska fördelas efter behov.

Sverigedemokraterna är ett högerparti. Trots det låtsades de i valrörelsen att de var emot vinstslöseriet i välfärden. De talade om begränsningar och att personal ska ha bra arbetsvillkor.

Men det är ett faktum att villkoren är sämre för de som arbetar i exempelvis privat äldreomsorg. Deltiderna är fler, de otrygga jobben är vanligare och var tionde arbetskamrat saknas. De pengarna går i stället till vinster. Sverigedemokraternas politik drabbar inte minst alla de kvinnor som arbetar i välfärden.

Många väljare har trott att SD försvarar vanliga löntagare och pensionärer. I stället försvarar de riskkapitalister som blir miljardärer på våra skattepengar, men som själva gör allt för att undvika att betala skatt.