SD ökar otryggheten och gynnar rika

Skriver i Aftonbladet om hur SD sänker skatten och skyller på invandrare.

 

Jimmie Åkesson har uttalat tydligt att hans mål är att SD ska blir ett borgerligt stödparti. I utbyte mot att borgerligheten låter SD:s främlingsfientlighet och rasism få genomslag ska Sverigedemokraterna kunna garantera en borgerlig majoritet i riksdagen. Den senaste mandatperioden har Åkesson redan genomfört den senare delen av ekvationen.

När det väl gäller kan borgerligheten nästan alltid lita på att SD röstar för högerregeringens förslag och mot den rödgröna politiken.

Samtidigt verkar många av SD:s väljare tro att partiet står för ett tryggare samhälle, för rättvisa och bättre villkor för dem med låga inkomster. Inget kan vara mer fel.

I riksdagen är SD med och sänker skatten för banker och för rika. Sedan skyller de på flyktingar när pengarna inte räcker till välfärden och det byggs för få bostäder.

För att bemöta det krävs antirasism men också en vänsterpolitik som tar SD:s väljare och deras bekymmer på allvar.

SD får många röster på landsbygden och i mindre orter. Det är väljare som är långt från maktens och medias utsiktspunkter. Det är en spegelbild av ett land där storstaden är norm. Ett Sverige där service och möjligheter utarmas på landsbygden och där ungdomar måste flytta för att få jobb. SD ställer medvetet landsbygd mot förort. Men i själva verket är problemen ofta gemensamma i förorten och på landsbygden med försämrad service, låga inkomster och för få investeringar för framtiden. De har ingen landsbygdspolitik värd namnet, det har vänstern. Men SD lyckas trots det kanalisera en frustration över ett Sverige som håller på att kantra.

Vänsterpartiet kommer i valrörelsen att lyfta fram våra lösningar för landsbygden.

Vi kommer att visa att SD faktiskt gynnar de allra rikaste genom jobbskatteavdrag och sänkt skatt för banker. Deras stöd för privatiseringar och vinster i välfärden utarmar servicen i både förorter och på landsbygd. De röstar för jobbskatteavdrag som ökar skatteklyftan mellan pensionärer och löntagare, sedan låtsas de vara emot att pensionärer har högre skatt. När det gäller sjuka och arbetslösa låtsas de inte ens – SD vill att de ska betala högre skatt än andra.

Många har det bra i Sverige, men det finns också många vars liv domineras av otrygghet. Sjukdom eller arbetslöshet kan på kort tid göra dig både fattig och socialt utsatt. De otrygga jobben är vardag för många. Det är en bra jordmån för rasism och jakt på syndabockar, det är enkelt att sparka neråt.

Men SD ökar otryggheten. SD tycker att det är okej att fast anställda får sparken för att ersättas av bemanningsföretag och de vill försämra lagen om anställningsskydd. Åkesson låtsas stå på arbetarnas sida, men han är chefens bäste vän.

När de som arbetar tar strid för fasta jobb på Öresundstågen i Skåne eller Lagenas lager i Jordbro håller sig Åkesson långt borta. När personer med olika bakgrund gemensamt arbetar för trygga jobb så är det en konflikt som helt enkelt inte passar in i SD:s murkna världsbild. SD bygger sin politik på att arbetare med olika bakgrund ska misstro varandra och ställas emot varandra.

I EU-valet kunde vi se att vänstern i många länder kanaliserade kritiken mot EU. Men på andra håll har EU-kritiska väljare knappast något annat att rösta på än rasister. De exploaterar en berättigad kritik mot Bryssel. EU har bidragit till en social kris och angriper löntagarnas rättigheter.

Men SD är inte intresserade av att angripa den högerpolitik eller finansmarknad som har orsakat krisen. De angriper de fattiga, krisens offer. Samma sak gäller i höstens val till riksdagen. Låt oss då inte glömma att Åkesson både bedriver en rasistisk politik och är en högerman.

När vänster blir höger i EU

Efter valet till EU-parlamentet vidtar en period av förhandlingar, eller mygel om man ska vara lite hård. Partier ska välja partigrupper, ny talman ska utses i EU-parlamentet och, mest prestigefyllt av allt, en ny ordförande i EU-kommissionen ska utses.

Det som före valet såg ut som en hård strid mellan vänster och höger blir efter valet vanligen förhandlingar mellan socialdemokraternas (med S och Fi från Sverige) och högerns (med M och KD) partigrupper i Bryssel. De brukar dela på makten utan större problem. Så även denna gång. Skillnaden mellan grupperna är inte så stor som man kan tro. I 92 % av voteringarna röstar de likadant. Tillsammans med den liberala gruppen driver de på för att EU, och EU-parlamentet, ska få mer makt. Den federalistiska överideologin är en viktig förklaring till att de agerar så lika i EU-parlamentet. Tillsammans tar de steg efter steg mot en EU-stat.

Snabbt har de två stora grupperna enats om att dela på uppdraget som talman i parlamentet. Första halvan av perioden till socialdemokraterna, andra halvan till högern. Men bägge gruppernas ledamöter ska rösta på varandras kandidater, så ser dealen ut. Men de blir inte outmanade. Denna gång ställer vänstergruppen upp Pablo Iglesias från det spanska vänsterpartiet Podemos som motkandidat. Podemos är bildat ur rörelsen mot Eurpolitikens katastrofala nedskärningar i Spanien. Så mot de stora grupeprnas konsensus om en politik som river ner välfärden och centraliserar mer makt till EU står en kandidat som verkligen symboliserar motståndet mot samma politik. Iglesias kommer förstås inte att bli vald, men det är en politiskt viktig makering av motståndet mot den EU-politik som räddar banker men river välfärden.

Allt tyder på att Jean-Claude Juncker, kristdemokrat från Luxemburg, blir nästa ordförande för EU-kommissionen. Han är högerman, EU-federalist och en av arkitekterna bakom europolitiken. Han är Merkels man för posten. Sannolikt kommer såväl socialdemokrater som högern att rösta för Juncker när EU-parlamentet ska rösta om posten om någon vecka. I EU-nämnden vek de svenska socialdemokraterna ner sig och lät den svenska regeringen stödja Juncker trots att S hade kunnat stoppa det.

Det finns en dragkamp mellan medlemsländerna och EU-parlamentet om makten att tillsätta EU-kommissionens ordförande. Kommissionens ordförande är en mäktig superbyråkrat, formellt förbjuden att ta instruktioner från folkvalda. EU-federalisterna vill omvandla posten till en sorts president för EU. Därför har det gjort ett stort nummer av att de olika partigrupperna nominerade kandidater för posten inför valet till EU-parlamentet. Något som merparten av EUs väljare var lyckligt ovetande om. Nu används det som argument för att Juncker ska väljas eftersom högern som vanligt blev största grupp i EU-parlamentet.

Det finns till och med de som hävdar att ledamöter på vänsterkanten borde rösta för Juncker eftersom högern blev störst i EU-valet. Det visar på de helt bisarra effekterna av ett politiskt system där det är så viktigt att omvandla EU till en stat att konflikten mellan höger och vänster suddas ut.

 

Några tankar om EU-valet

Dammet har lagt sig efter valet till EU-parlamentet och ett delvis nytt politiskt landskap kan skönjas i den Europeiska unionen. För vänstern i EU var valet en efterlängtad framgång. I länder där vänstern har varit ledande i motståndet till europolitiken, nedskärningar och privatiseringar så växer den. Särskilt tydligt är det i länder som Grekland där Syriza blev största parti, i Spanien där den nya vänstern Podemos och den gamla i förenade vänstern går fram kraftigt och på Irland där Sinn Fein växer rejält. Vänstergruppen i EU-parlamentet förstärks också med en ny ledamot efter ett fint vänsterval i Finland, fler holländare och ledamöter från Tsipraslistan som åter har samlat italiensk vänster. Dogmatikerna i grekiska KKE lämnar gruppen vilket är mycket välkommet, partiet hör nog bäst hemma på ett museum och har varit en belastning för vänstern i EU. Några smolk i vänsterns glädjebägare finns dock. Den franska vänstern gör ett svagt val trots socialisternas kris. Vänsterpartier kunde ha tagit mandat även i Belgien, Kroatien, Slovenien och Lettland. Men trots detta är det dominerande intrycket att vänstern i EU växer och blir mer relevant. Det blir både en starkare och en modernare vänstergrupp i Bryssel. Den enda grupp som med trovärdighet har motsatt sig en ekonomisk politik som ökar arbetslösheten och fattigdomen. Det är en röst som kommer att behövas ännu mer de kommande åren. I frågor om kvinnors rättigheter, flyktingpolitik, klimat och arbetsrätten kommer vänstern i EU att vara en pålitlig pådrivare för progressiv politik. Moderna vänsterpartier som liknar de nordiska kommer att kunna dominera gruppens arbete i de flesta frågor.

Samtidigt kommer knappast maktbalansen inom EU att ändras i grunden. Initiativet ligger fortfarande hos byråkraterna i EU-kommissionen och hos Merkel i Tyskland. Politiken med åtstramningar och centralism för att hantera eurons kris hotas inte i grunden. I EU-parlamentet bygger denna politik på en faktisk allians mellan socialdemokrater och höger vars partigrupper röstar lika i omkring 92 % av alla voteringar. De är grunden också överens om den restriktiva flyktingpolitiken, euron och marknadstänkandet.

De högerextrema partierna gör bra val på flera håll. Men bilden är inte entydig. Många med mig hade nog trott att Sannfinländarna och Wilders parti i Nederländerna skulle göra betydligt bättre resultat. Men på många håll gör de högerextrema enorma inbrytningar i väljarkåren. Nationella Fronten i Frankrike, UKIP i Storbritannien och Danskt Folkeparti gör succéval och seglar förbi gamla etablerade maktpartier. Nazister från Grekland och fascister från Ungern kommer att göra sällskap med rasister från Österrike och Sverige i EUs parlament. Vi kommer att få använda tid och tankekraft många år framöver för att vinna över de högerextrema.

I Sverige möttes Sverigedemokraterna valmöten med en hoppfull antirasistisk mobilisering. Där SD:s företrädare talade var det oftast fler som kom för att vända dem ryggen än för att lyssna. Trots det gjorde partiet en stor valframgång. Ska vi lyckas bättre nästa gång måste vi göra mer än att vända rasisterna ryggen. Vi måste bättre förstå och förändra de grundläggande faktorerna för deras framgång. Vi måste göra våra frågor och vår beskrivning av verkligheten dominerande i debatten med deras väljare. Här finns mycket att göra.

Ofta möts de högerextremas framgång med ett moraliserande över deras väljare som jag tror är farligt. ”Eliten” i de stora städerna uttrycker sitt främlingskap och ibland sitt öppna förakt inför de som har röstat på rasisterna. Det tror jag mest förstärker jordmånen för partier som Sverigedemokraterna som gillar rollen som obekväma ”sanningssägare” och antietablissemang. Särskilt kontraproduktivt blir det när kritik mot EU likställs med inskränkthet och främlingsrädsla, när välutbildade i storstäder sätts mot lågutbildade på landet och när människors upplevelse av otrygghet och orättvisor inte tas på allvar. Det är områden där vänstern istället bör försöka kliva in i debatten och på allvar plädera för verkliga lösningar där de högerextrema saknar dem. Vänstern bör visa hur rasisterna förvärrar situationen för just de människor de säger sig måna om. De tre nämnda områdena kan vara exempel på det.

I flera länder lyckades vänstern kanalisera kritiken mot EU. På andra håll hade EU-kritiska väljare knappast något annat att rösta på än rasister. När högerextrema partier försöker profitera på berättigad kritik mot EU får vänstern inte backa ner. Då blir det viktigare än någonsin att formulera en radikal och konstruktiv kritik av EU. EU har bidragit till en enorm social kris, angriper löntagarnas rättigheter och präglas av kapitalets intressen. En vänster som förmår förnya och leda kritiken mot det projektet lämnar mindre utrymme åt nationalister och rasister.

I Sverige liksom i många andra länder får rasisterna många röster bland låginkomsttagare på landsbygden och i mindre orter. Många av deras väljare har lägre utbildning och inkomster. De befinner sig ofta långt från makten och medias utsiktspunkter. Det är en spegelbild av ett land där det bara är storstaden som gäller i den mediala bilden. Där service och möjligheter utarmas på landsbygden och där ungdomar ofta måste flytta för att få utbildning och arbete. Reportage från den svenska landsbygden känns nästan som utrikesrapportering även i svenska medier. Vänstern måste kunna uttrycka denna orättvisa som många upplever på landsbygd, i bruksorter och i förorter. Vänstern måste ha ett program och en rörelse för att ge lika möjligheter till människor oavsett var man bor.

Otryggheten dominerar många svenskars liv. Ett besked om sjukdom eller arbetslöshet kan på kort tid göra dig både fattig och utsatt. De otrygga jobben, den ständiga utbytbarheten, är vardagen för allt fler. Samtidigt växer inkomstklyftor och det blir allt mer upp till var och en att klara barnens utbildning eller mammas äldreomsorg. Där måste vänstern kliva in och sätta klass och kön före rasisternas beskrivning av problemens orsak.

Om vänstern förmår besvara och ta över de frågor som rasisterna bygger sina framgångar på så ser framtiden så mycket bättre ut för Europa.

 

 

 

 

Tio punkter för kvinnors arbetsvillkor

Idag skriver jag i Aftonbladet om vårt tiopunktsprogram för kvinnors arbetsvillkor.

Trygga och bra jobb hör till de viktigaste frågorna inför valen. Det är mycket bra att problemen på byggen och i transportbranschen nu lyfts fram, men alltför ofta hamnar kvinnors situation i bakgrunden.

Idag värderas kvinnors arbete lägre än mäns. Det märks såväl i arbetsmiljö och anställningsvillkor som i lönekuvertet.

Det är främst kvinnor som tvingas jobba deltid istället för heltid. Det är också de som drabbas av arbetspass med långa, obetalda pauser mitt i. Kvinnor i arbetaryrken är den grupp där flest har värkande axlar och armar och flest är uttröttade i kroppen varje vecka. Sjukskrivningar är vanligare bland kvinnor än bland män och efter ett långt arbetsliv i slitsamma jobb är det många som inte orkar jobba fram till pension.

Ett av Sveriges största jämställdhetsproblem är regeringen Reinfeldt. På många områden är den passiv, på andra områden har den aktivt försämrat kvinnors villkor. Sedan regeringen införde ”allmän visstidsanställning” behöver arbetsgivare inte längre ha något skäl till att anställa tillfälligt istället för fast. De som framför allt tvingas till visstider är kvinnor. Det ger sämre ekonomi och en osäker framtid.

Vänsterpartiet har tagit fram ett tiopunktsprogram som tar tag i problem i arbetslivet som särskilt drabbar kvinnor.

1. Fasta jobb. Avskaffa anställningsformen allmän visstidsanställning och stoppa staplandet av visstidsanställningar.

2. Rätt till heltid. Vänsterpartiet har genomfört rätt till heltid i flera kommuner, men det behövs en lag. Deltidsarbete ska vara en möjlighet, inte ett tvång. Samtidigt behöver vi driva en personalpolitik i kommuner och landsting som löser problemet med delade turer.

3. Bort med löneklyftan. Vi vill ge ett nytt uppdrag till medlingsinstitutet för jämställda löner. Som arbetsgivare i kommuner höjer Vänsterpartiet lönen i underbetalda kvinnodominerade yrken, det vill vi göra på fler håll.

4. Rättvisa villkor för arbetskraftinvandrade. Idag är det i praktiken arbetsgivaren som har makten över om den anställda får stanna eller utvisas. En sådan extrem beroendesituation innebär särskilda problem för kvinnor. Reglerna gör att arbetsgivare kan ställa krav på sexuella tjänster och få vågar vända sig till polisen.

5. Bättre arbetsmiljö. För dem som arbetar i välfärden är politiska beslut om bemanning centralt. Vi behöver även satsa på skyddsombud och arbetsmiljöinspektörer. Fackens ställning är avgörande och politiken ska göra vad den kan för att stärka dem. Vi säger nej till EU-förslaget om att undanta småföretag från många arbetsmiljöregler.

6. Fasa ut farligt och riskfyllt ensamarbete. Mer än var femte kvinna i ett LO-yrke jobbar ensam och utsätts för risker varje vecka. Vi föreslår effektivare sanktionssystem, fler inspektioner och strategiskt arbete för att fasa ut farligt ensamarbete.

7. Kollektivavtal och vita jobb. Nya EU-regler har stärkt möjligheten att ställa krav på schyssta villkor vid upphandling. I Malmö har Vänsterpartiet varit med och visat att kommuner och landsting kan gå före.

8. Jämställdhetsmyndighet. Inför en ny myndighet som driver på för jämställdhet i hela samhället och ser till att nödvändig forskning och statistik finns.

9. Meddelarskydd i all skattefinansierad verksamhet. Detta oavsett om driften är offentlig eller privat.

10.Kommission för kvinnors arbetsvillkor. Representanter från facken, forskarvärlden och myndigheter ska följa att de nödvändiga förändringarna genomförs. Vi vet att det går att göra något åt dagens situation. Alla ska ha rätt att komma hem efter jobbet och ha ork kvar i kropp och själ.

Dessutom, i EU-parlamentet har Vänsterpartiet varit det viktigaste partiet i arbetet för kvinnors rättigheter. Läs mer här.

Samma viktiga frågor i båda valen

Skriver i dagens VK.

Egentligen är det ganska lätt. Både EU-valet och riksdagsvalet handlar om höger eller vänster, om ökade orättvisor eller jämställdhet. Varken Sverige eller Europa ska styras av girighet och jakten på pengar. Det handlar om vinster i välfärden, jämställdhet och trygga jobb. Ett samhälle där vi bryr oss om varandra är ett bättre samhälle.

Nyligen presenterade Vänsterpartiet valplattformen till riksdagsvalet. Samtidigt drar nu valrörelsen i gång inför EU-valet. För oss är det tydligt att det är samma frågor som avgör i båda valen. Vinster i välfärden, jämställdhet och trygga jobb är viktiga i riksdagsvalet – men de är lika viktiga i EU-valet.

I Vänsterpartiets valplattform är vinster i välfärden den centrala frågan. Välfärden ska finnas till för alla de som behöver den, inte för några riskkapitalister att tjäna pengar på. Därför finns det skäll att sätta stopp för vinstuttag från skola, vård och äldreomsorg.

Gärna personalkooperativ, ideella stiftelser eller företag utan vinstintressen, men de ska inte få plocka ut vinster.

Men frågan om vinster i välfärden gör det också viktigt att rösta i EU-valet.

Just nu förhandlar EU och USA om ett frihandelsavtal som kan ge företag rätt att stämma Sverige om våra demokratiska beslut gör deras vinst mindre. Det skulle kunna ge det amerikanska riskkapitalbolaget som äger Carema en möjlighet att stämma Sverige om riksdagen förbjuder vinster i välfärden.

Eftersom EU-parlamentet ska besluta om avtalet är det avgörande hur väljarna röstar i EU-valet.

För Vänsterpartiet är det självklart att Sverige själva ska få avgöra frågan om vinster i välfärden. Varken EU eller riskkapitalbolagen ska kunna bestämma över det.

På område efter område i valplattformen till riksdagsvalet finns förslag för att skapa jämställdhet mellan kvinnor och män.

Kvinnojourerna måste få ett ordentligt statligt stöd till det viktiga arbete de utför. Rätt till heltid måste införas, en viktig jämställdhetsfråga eftersom det framför allt är kvinnor som tvingas arbeta deltid. Vänsterpartiet satsar på att höja lönerna i lågavlönade kvinnodominerade yrken.

Även i EU står jämställdhetsfrågorna i centrum. När konservativa och högerextrema partier växer behövs röster som står upp och försvarar kvinnors rättigheter. Aborträtt, trafficking och mäns våld mot kvinnor är områden där V gör skillnad.

Ett tredje område som blir viktigt både i riksdagsval och EU-val är frågan om trygga jobb. Man ska inte behöva ha visstidsanställning år efter år på samma arbetsplats utan att få fast tjänst. Ingen ska sparkas och ersättas med bemanningsföretag.

Alla som arbetar i Sverige ska ha schysta villkor och omfattas av svenska kollektivavtal, oavsett om man kommer från Eslöv eller Estland. Men för att få en ordentlig arbetsrätt och trygga jobb måste vi driva det både i riksdagen och i Bryssel. EU ska inte pressa på oss försämrade villkor och lönedumpning.

Egentligen är det ganska lätt. Både EU-valet och riksdagsvalet handlar om höger eller vänster, om ökade orättvisor eller jämställdhet. Varken Sverige eller Europa ska styras av girighet och jakten på pengar. Ett samhälle där vi bryr oss om varandra är ett bättre samhälle.