I alla länder finns det mer eller mindre uttalat en implicit garanti från statens sida om att rädda stora finansiella institutioner från att gå i konkurs. Den garantin innebär en kraftig subvention av storbankernas upplåningskostnader. Storbankernas kreditgivare behöver inte ta reda på bankernas finansiella situation. Riksbanken har uppskattat värdet på den svenska implicita bankgarantin till i genomsnitt 30 miljarder kronor per år för de fyra storbankerna mellan 2002 och 2010, vilket motsvarar drygt hälften av storbankernas gemensamma årliga vinst före skatt under samma period. Riksbankens studie ligger i linje med resultat från studier av systemviktiga banker i USA, Norge och Storbritannien. Den implicita garantin har inte alltid trätt i kraft. Till exempel lät den amerikanska regeringen Lehman Brothers gå i konkurs. Det utlöste en finansiell chock som snabbt spred sig till andra banker, länder och till realekonomin. Den händelsen visade tydligt på problemen med att låta bankerna bli så stora att de blir just ”too big to fail”.
Otillräcklig reglering av storbankerna har gjort dem för stora och det har skett på bekostnad av resten av samhället. När tiderna är goda gör de astronomiska vinster till följd av att det enbart finns ett fåtal stora bankaktörer. Och skulle olyckan vara framme, går staten in med skattebetalarnas pengar och räddar bankerna. Vinsterna privatiseras medan förlusterna får betalas av medborgarna. Incitamenten för olika finansiella institutioner att bli för stora för att tillåtas gå omkull är med andra ord mycket starka och därför tar storbankerna högre risker i syfte att öka sina marknadsandelar.
Våra utgångspunkter är att om en bank är för stor för att tillåtas gå omkull – då är den nog just för stor, och då måste en reformerad finansiell reglering ta sikte på detta. Därför presenterar vi följande förslag:
• Bättre reglering. För länder där marknadsfinansierade investeringsbanker utgör en betydande del av finanssektorn bör en bankdelningslag införas som skiljer traditionell bankverksamhet från spekulativ investmentverksamhet i likhet med vad en brittisk bankutredning nyligen föreslagit. När den brittiska staten gav olika former av stöd till bankerna under finanskrisen visade det sig att det var mycket svårt att åtskilja traditionell samhällsviktig verksamhet från investmentverksamhet. Detta innebar att även de delar som inte ansågs samhällsviktiga fick räddas, vilket blev mycket kostsamt. Utredningen uppskattar att fyra till fem sjättedelar av de brittiska bankernas sammanlagda balansomslutning härrör från investmentverksamhet, vilket motsvarar 40–50 biljoner kronor.
Den implicita bankgarantin, som den ser ut i dag, får inte göras implicit för enbart en del av banksystemet. Men om bankerna delas kan den implicita bankgarantin, i lägen då det blir nödvändigt att använda den och då bara med starka krav på ägare och styrelser, begränsas till att enbart omfatta den del av storbankernas verksamhet som är samhällsviktig. Således kan statens subventioner av privata företags finansiella spekulation kraftigt begränsas. Utmaningen är att hitta bra modeller för att skilja mellan vad som kan anses som ordinär finansiering av ekonomisk verksamhet och vad som bör betraktas som spekulation, och skapa regler som håller över tid då bankernas affärsmodeller förändras.
• Särlagstiftning för banksektorn i den europeiska konkurrenslagstiftningen. En reformerad konkurrenslagstiftning skulle bryta upp bankoligopolen och öppna dörren för mindre aktörer utan obscena vinstambitioner.
• Höjda och differentierade kapitaltäckningskrav. Kapitaltäckningen anger hur stort belopp som måste sättas av för att trygga bankens möjlighet att leva upp till sina åtaganden. Enligt Basel III-reglerna ska bankerna ha 7–9,5 procent kärnprimärkapital i förhållande till riskvägda tillgångar. Dessa krav är alltför låga och bör i stället utgå från två frågeställningar.
1). Hur systemkritisk är banken? 2). Var befinner sig ekonomin i konjunkturcykeln? På den första frågan ska kravet på kapitaltäckning höjas i proportion till hur stor effekten blir på resten av ekonomin om banken går omkull. Den effekten bestäms bland annat av bankens storlek och risktagning. Svaret på den andra frågan ska motverka bankernas tendens att förstärka konjunkturerna genom att låna ut för mycket i goda tider och för lite i dåliga. Genom att använda dessa två frågeställningar, eller dimensioner, kan myndigheterna på längre sikt skaffa sig ett nytt redskap i den ekonomisk-politiska verktygslådan.
• Inför tre nya skatter för finansnäringen. En internationell avgift på finansiella transaktioner skulle kunna bidra till att motverka de i dag tilltagande och mycket skadliga handelsmönstren på finansmarknaderna, såsom automatiserad högfrekvenshandel. En skatt på finansiella transaktioner skulle ge finanssektorn incitament att göra långsiktiga investeringar till nytta för hållbar produktion och förstärkt arbetsmarknad i stället för skadlig spekulation. Det bör införas en stablitetsavgift bland annat för att finansiera omkostnaderna om en bank går i konkurs. Finanssektorn bör också eventuellt införas i momssystemet. Praktiskt skulle det kunna ske med en aktivitetsskatt på lönsamhet och vinst.
• Överför all handel av finansiella instrument till reglerade marknadsplatser. En stor del av den finansiella handeln sker inte på reglerade marknadsplatser, utan skräddarsys till olika placerare. Det skapar betydande problem, eftersom marknaden då inte vet vilka institut som sitter på vilka värdepapper. Därför bör all handel med olika derivat- och strukturerade produkter ske på auktoriserade marknadsplatser. Nakenblankning, där den som utför affären vare sig äger eller har tillgång till de instrument som blankas, och andra former av farlig spekulation bör förbjudas.
Jonas Sjöstedt, partiordförande Vänsterpartiet
Kristin Halvorsen, partiordförande Sosialistisk Venstreparti, Norge
Paavo Arhinmäki, partiordförande Vänsterförbundet, Finland
Steingrimur Sigfusson, partiordförande Vänstergröna, Island
Högni Höydal, partiledare Tjoveldid, Färöarna
Kuupik Kleist, partiordförande Inuit Ataqatigiit, Grönland
